Jag hyser stor beundran för icke-kristna som har bidragit till att förbättra samhället genom sina uppfinningar, sin produktion, sitt ledarskap, sin litteratur och sin konst. Min fru och jag reflekterade nyligen över de anmärkningsvärda sätt på vilka Steve Jobs arbete bidrog till att förändra den värld vi lever i. Jag älskar så många av de vackra konst- och musikverk som har skapats av sekulära konstnärer, och jag anser inte för en sekund att vi bör avskärma oss från att använda och njuta av de bidrag som självutnämnda icke-troende personer i vår omvärld har bidragit med. Annars skulle ni, som aposteln Paulus skrev, “behöva gå ut ur världen” (1 Kor 5:10). Det finns en princip om gemensam nåd som är verksam i världen genom vilken Gud tillåter människor att gynna sina grannar, vilket gör livet i denna fallna värld lite mindre smärtsamt än vad det annars skulle vara.
Med detta sagt har jag lagt märke till något av en oroväckande trend under de senaste åren. Det är det sätt på vilket troende talar om kulturpåverkande individer vid deras död. Istället för att helt enkelt uttrycka uppskattning för deras liv och prestationer har det blivit vanligt att kristna använder förkortningen “R.I.P.”. (vila i frid) på sociala medier när man talar om personer vars liv inte visade något tecken på frälsande nåd vid deras död. Med risk för att låta illa tilltygad vill jag ange flera skäl till varför jag är bekymrad över detta.
- R.I.P. hänvisar till livet efter döden.
- Kristna bör inte be för de döda.
- Bibeln lär tydligt ut den kostsamma karaktären av både vila och frid.
- Ingen av oss vet om Guds återfödande nåd har kommit i den sista stunden av någons liv.
- Vi bör väga konsekvenserna av vårt tal, både i muntlig och skriftlig form.
R.I.P. hänvisar till livet efter döden.
För det första, när vi använder förkortningen R.I.P. erkänner vi oundvikligen ett tillstånd som är oskiljaktigt förknippat med idén om livet efter döden. Vi talar inte om något som är likgiltigt för sanningen om det hinsides. Någon skulle kunna säga att R.I.P. inte är något annat än ett sätt att uttrycka uppskattning för en individs liv och prestationer.
Men även om vissa ord och fraser kan vara flytande i sin innebörd (t.ex. har “farväl” fått en annan innebörd än den gamla engelska betydelsen “Gud vare med dig”), ger “vila i frid” känslan av att den avlidne befinner sig “på ett bättre ställe”, en plats där man kan vila och känna sig lugn och frid. Om vi bryr oss om människors eviga frälsning och om huruvida de litar på Kristus ensam för evigt liv eller inte, bör vi noggrant undvika att ge en känsla av att vi tror på någon form av universalism överhuvudtaget.
Kristna bör inte be för de döda.
För det andra bör vi som kristna göra uppror mot idén om att “be för de döda”, eftersom det inte finns ett enda uns av bibliskt stöd för en sådan idé. Genom att säga “vila i frid” riskerar vi med nödvändighet att ge intryck av att vi ber en bön för den avlidne – vare sig det gäller självutnämnda icke-troende eller självutnämnda troende. Redan detta borde få oss att fundera på om vi bör försöka avstå från att använda uttrycket.
Bibeln lär tydligt ut den kostsamma karaktären av både vila och frid.
För det tredje lär Skriften mycket tydligt den kostsamma karaktären av både vila och frid. Den bibliska berättelsen är en berättelse om den förlösande vila som Gud har lovat att ge genom Kristi liv, död, uppståndelse, uppstigning, himmelsfärd, förbön och återkomst (Matt 11:28-30; Hebr 4:1-10). Den eskatologiska vila som Jesus har köpt för de troende kommer till det dyra priset av hans blod (1 Kor 6:20; 1 Petr 1:19). Dessutom är Skrifterna tydliga med att det inte finns “någon frid för de ogudaktiga” (Jes 48:22; 57:21). Herren varnade genom profeterna för de falska profeternas budskap om “fred, fred!” när det inte fanns någon fred (Jer. 6:14; 8:11).
Skrifterna gör det helt klart att Gud har köpt fred endast “genom korsets blod” (Kol. 1:20). Den vila och frid som vi bör längta efter – både för oss själva och för dem omkring oss – har sin grund i karaktären av Jesu person och försoningsdöd. Om människor har tillbringat sina liv med att förkasta evangeliet och inte har bekänt sin tro på Jesus bör vi inte ge dem några postuma lyckönskningar. Det äventyrar karaktären av Jesu och evangeliets exklusivitet, även om det inte är vår avsikt.
Ingen av oss vet om Guds återfödande nåd har kommit i den sista stunden av någons liv.
Detta betyder inte att troende ska vara förhastade eller okänsliga i det sätt på vilket vi talar om döden för dem som med största sannolikhet dog i otro, eller att vi ska tala på ett sådant sätt att vi antyder att vi med säkerhet vet vart någon har tagit vägen när han eller hon har dött. Visst har vi tröst och glädje när någon som har bekänt sin tro på Kristus – och i vars liv det fanns frukt att de är i Kristus (Matt 7:16, 20) – lämnar detta liv. Det är en stor tröst för de troende att veta att deras trosfränder nu “vilar i frid”, eftersom de “vilar i Jesus” (1 Tess 4:14).
I Gamla testamentet talas det om troende som “samlas till sitt folk” när de dör (1 Mos 25:8, 17; 35:29; 49:29, 33). Detta är reserverat endast för de troende. Det sätts i kontrast till hur Skrifterna talar om icke-troende vid deras död. När man frågar om dem som aldrig bekände sig till Kristus – någon som har tillbringat större delen av sitt liv med att hålla sig till en viss falsk religion – bör vi dock komma ihåg att ingen av oss vet vad Gud den helige Ande har gjort i mäns och kvinnors hjärtan ögonblick före deras död. Ingen av oss vet om Guds återskapande nåd har kommit i sista ögonblicket, och därför bör vi först nu försöka varna de levande för den kommande vreden för att hålla ut hoppet om återlösande nåd i Kristus.
Vi bör väga konsekvenserna av vårt tal, både i muntlig och skriftlig form.
I en tid då den bibliska läran om helvetet praktiskt taget har försvunnit från predikstolarna runt om i landet, och då tidens sociala konventioner kräver ett mer till synes sympatiskt tal än vad Skrifterna exemplifierar och kräver, bör vi göra en stor personlig granskning av vad vi säger och varför vi säger det vi säger.
Vi bör väga konsekvenserna av vårt tal, både i muntlig och skriftlig form, och komma ihåg att samma Jesus som sade: “Kom till mig, alla som arbetar och är tungt belastade, så skall jag ge er vila. Ta mitt ok på er och lär er av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat, så skall ni finna vila för era själar” (Matt 11:28-29), och sade också: “Jag säger er: På domens dag skall människorna redovisa varje obetänksamt ord som de talar” (Matt 12:36).
-
Om Gud är kärleksfull, varför förlåter han då inte bara människorna?
-
Helvetet försvann?
-
Jesus är den sanna och trogna trädgårdsmästaren som bryr sig om din själ
-
Tro inte på uppståndelsen
-
Vad är skillnaden mellan lagen och evangeliet?