Nästan alla talare ger båda orden samma uttal – men alla talare använder inte samma uttal. Vissa säger fē-än-sā′ för båda, andra säger fē-än′-sā för båda. Skillnaden är bara vilken stavelse som betonas.

Här är något om uttalet av dessa ord som du inte hittar i ordböcker. Utbildade människor ser ofta dessa som franska ord som används på engelska, så de lägger betoningen på den sista stavelsen och stavar dem med accent: fiancé, fiancée. Att lägga betoningen på den tredje stavelsen strider mot det normala ljudmönstret i engelskan och ger dessa ord ett främmande ljud – närmare bestämt ett franskt ljud. Outbildade människor vet ofta inte att det är franska ord, eller bryr sig inte om det, så de får dem att anpassa sig till de normala engelska mönstren: de lägger betoningen på den andra stavelsen och skriver inte accenten. Vissa medelklassmänniskor, som försöker framstå som mer kultiverade eller överklassiga, överdriver betoningen på den sista stavelsen. Vissa betonar den andra stavelsen och förlänger den för att låta sofistikerad. Varje uttal kan låta fånigt eller pretentiöst för människor som använder det andra uttalet.

Människors uttal av dessa ord är alltså en inte helt tillförlitlig indikator på social klass, åtminstone inte i USA. Paul Fussell talar lite mer om den här typen av saker i boken Class. Jag håller inte med om alla detaljer i det han säger där; kanske har en del av dessa klassmarkörer förändrats sedan han skrev boken (1992). Men principerna gäller fortfarande. Fussell antyder att pojkvän och flickvän är klarspråkliga synonymer. Betydelsen är annorlunda, eftersom dessa inte betyder att personen är förlovad för att gifta sig, men det går bra att referera till en persons fästman eller fästmö som dennes pojkvän eller flickvän.

Graduellt upptagande av främmande ord

Moralen i detta för någon som lär sig engelska är att engelskan ibland tar till sig ett främmande ord i gradvisa steg. Till en början uppfattas ordet som fortfarande främmande även om det används i engelska meningar. Till exempel är chargé d’affaires vanligtvis kursiverat i skrift och uttalas i fransk stil. Om ordet blir mer fullständigt absorberat i engelskan släpper man kursiveringen och anpassar uttalet till engelska mönster. Om ordet har diakritiska tecken kommer även dessa så småningom att slopas. Fiancé är dock under stor press att behålla accenten eftersom det slutliga e:et uttalas; utan accenten skulle stavningen antyda att e:et är stumt. (Inte så med fiancee.)

Under denna process behandlar olika människor ordet på olika sätt: vissa behandlar det som helt främmande, vissa som delvis främmande, vissa som helt absorberat, vissa missförstår det osv. Och under denna process blir dessa skillnader en möjlighet för människor att visa – eller försöka visa – sin förtrogenhet med en respekterad främmande kultur. Särskilt om ordet kommer från franskan kan människor försöka använda vad de tror är ett mer autentiskt uttal för att få social status. Olika människor uppfattar allt detta med olika skärpa, vilket resulterar i de skillnader i uttal och uppfattning som beskrivs ovan.