Av Stephen Battersby

Se galleri&kolon; “Space superlatives&kolon; The universe’s extreme performers”

Speed is relative. Det finns ingen absolut standard för “stationär” i universum. Det som kanske ligger närmast till hands är den allestädes närvarande kosmiska mikrovågsbakgrundsstrålningen. Dess dopplerförskjutning över himlen – blå i ena riktningen, röd i den andra – avslöjar att solsystemet i förhållande till CMB-strålningen skramlar fram med 600 kilometer per sekund. Mikrovågorna är dock ganska oansenliga, så vi känner inte vinden i håret.

Distansala galaxer rör sig också i en ganska hög hastighet. Rymden expanderar överallt&kolon; ju större rymd du tittar igenom desto snabbare rör sig de galaxer du ser bort från oss. Långt nog bort retirerar galaxerna i själva verket snabbare än ljusets hastighet, vilket innebär att vi aldrig kan se dem eftersom deras strålning inte kan nå oss.

Men även om sådana otillgängliga ytterligheter kan ha en abstrakt dragningskraft blir hastigheten mycket mer intressant om man rör sig snabbt i förhållande till något stort objekt i närheten – något man kan se susa förbi fönstren, eller något som man kanske bara krockar med.

I vårt solsystem är Merkurius, gudarnas budbärare, den snabbast rörliga planeten, med en omloppshastighet på cirka 48 kilometer per sekund; jorden klarar bara cirka 30 km/s. År 1976 överträffades Merkurius för första gången av en mänsklig artefakt, solcellssonden Helios 2, som nådde mer än 70 km/s när den susade förbi solen. De solgrastande kometerna som kommer in från det yttre solsystemet övertrumfar båda och skuttar förbi solytan med upp till 600 km/s. …