Agent Orange kan vara den mest kända kemikalien som användes under Vietnamkriget, men det var inte den enda. En hel regnbåge av nya kemiska formuleringar regnade ner över Vietnams skogar och fält. Regnbågsherbiciderna, som de kallades, användes bara som vapen i kriget i lite mer än ett decennium, men deras konsekvenser kan fortfarande kännas i dag.

Kemikalierna sattes in som en del av Operation Ranch Hand, en militär operation som pågick från 1962 till 1971. Ranch Hands inofficiella motto – “Endast du kan förhindra en skog” – var inspirerat av Smokey Björns vädjan till människor att förhindra skogsbränder. Den ironiska sarkasmen i frasen sammanfattar ironin i uppdraget. Det är fortfarande oklart om Operation Ranch Hand, en form av kemisk krigföring, ens var tillåten enligt internationell lag.

Herbicidkrigföring hade varit en militär dröm sedan 1940-talet, då allierade forskare började fundera på hur man kunde använda kemikalier för att bränna jorden. Tidiga planer på att använda kemikalier för att till exempel svälta japanerna genom att förstöra deras risgrödor misslyckades dock.

På 1950-talet blev Storbritannien inblandat i det malaysiska nödläget, ett uppror i en före detta brittisk koloni i nuvarande Malaysia. I ett försök att svälta ut kommunistiska upprorsmän sprayade brittiska trupper de frodiga skogarna med ett ämne som liknade det som blev Agent Orange. Upprorsmännen föll, men den kemiska besprutningen fick andra bestående effekter – allvarlig jorderosion och livslånga hälsoproblem för malajerna.

“Jag minns synen och lukten av sprayen”, minns Thomas Pilsch, som tjänstgjorde som flygledare i Sydvietnam 1968 och 1969. I det tidiga morgonljuset med låg vinkel såg det ut att ha en orange nyans”. Genom att spreja Agent Orange trodde han att han hjälpte USA:s militär att ta sig igenom Vietnams ogenomträngliga djungler på väg mot seger.

Geneveprotokollet, som utarbetades efter första världskriget för att förbjuda användningen av kemiska och biologiska vapen i krig, verkar förbjuda användningen av dessa kemikalier. Men Storbritannien hävdade att konflikten var en nödsituation, inte ett krig – och att fördraget inte förbjöd användning av kemikalier för polisinsatser.

Förmågan att lyckas med operationen – och dess berättigande – fick USA att fortsätta experimentera med kemikalierna. År 1961 inleddes testkörningar.

USA hade en regnbåge av kemikalier till sitt förfogande. De fick smeknamn efter färgen på tunnorna i vilka de fraktades. (Agent Orange såg inte orange ut, även om det såg ut så för Pilsch.) När Operation Ranch Hand inleddes sprutades omkring 20 miljoner liter av agenterna grönt, rosa, lila, blått, vitt, vitt, orange, orange II, orange III och superorange över Sydvietnam. Kemikalierna tillverkades av företag som DOW Chemical, Monsanto och Hercules, Inc.

“Trail dust”-operationer genomfördes av det amerikanska flygvapnet, vars “cowboys” flög C-123 eskorterade av jaktplan. När de närmade sig ett strategiskt mål – täta, djungelbevuxna områden som gav skydd åt Viet Cong eller grödor som misstänktes ge mat åt deras trupper – sköt stridsflygplanen ner bomber och napalm. Sedan skulle sprutarna gå in och överösa ett område med kemikalien.

Amerikanska soldater fick veta att kemikalierna var säkra. De var också effektiva. “Vi blåste bara bort djungeln”, minns Tom Essler, en amerikansk marinsoldat som tjänstgjorde i Vietnam mellan 1967 och 1968, i en muntlig berättelse. “Mellan B-52-attackerna och Agent Orange blev den ljuvligt frodiga djungeln runt Khe Sanh brun.”

I takt med att djungeln dog, dog också grödorna. Hungersnöd, undernäring och svält började. Vid krigets slut hade över 3,6 miljoner hektar besprutats med Rainbow Herbicides.

Det hade också miljontals vietnamesiska människor gjort. (Även om uppskattningarna varierar säger Vietnams regering att 4 miljoner utsattes för kemikalierna, varav 3 miljoner nu lider av hälsokonsekvenser). Amerikanska soldater hade också utsatts för herbiciderna, försäkrade av sina överordnade att de inte utgjorde någon risk.

Inte sant: Sextiofem procent av USA:s regnbåge av kemikalier innehöll dioxiner – kända cancerframkallande ämnen. Dioxiner kommer in i blodomloppet efter att ha ätits eller berörts, byggs upp i näringskedjan och kan orsaka reproduktionsproblem, cancer, hormonella störningar, skador på immunförsvaret och utvecklingsstörningar.

Förorenad mark, permanent skogsförlust, jorderosion och andra miljöskador har förföljt Vietnam i åratal. Det tog år innan USA:s militär erkände att kemikalierna faktiskt var skadliga och ännu längre innan de började kompensera offren för deras effekter.

Under tiden föddes barnen till veteraner och vietnameser som utsatts för kemikalierna med allvarliga fosterskador och sjukdomar. Enbart i USA, visar en analys från ProPublica, hade ett barn som föddes av en veteran som exponerats för Agent Orange en tredjedel större risk att födas med ett fosterskada. Och i Vietnam har människor som levde under regnet av regnbågskemikalier upplevt generationer av hälsoeffekter.

Under de senaste åren har det blivit tydligt att regeringen inte bara kände till herbicidernas fruktansvärda effekter, utan att de förlitade sig på kemiföretagens tekniska vägledning i stället för på sin egen personal. Företagen kunde ha använt färre eller inga dioxiner i sina produkter, men de underlät att göra det. Det är en ännu mer allvarlig vändning på en redan fruktansvärd historia – en historia som fortsätter att belysa Vietnamkrigets fasor årtionden efter det att det tog slut.