Miljontals människor råkar ut för en huvudskada varje år. Ibland resulterar det bara i en liten bula eller ett blåmärke. Men för andra kan huvudskador orsaka farliga skador under ytan, eftersom man kanske inte inser att det finns ett problem utan en synlig yttre skada.

Det var fallet för Judd Jones, en aktiv 83-årig affärsinnehavare i Salt Lake City. En dag efter jobbet tog han en dusch när han halkade och föll.

“Jag föll på min bakdel och skadade mig verkligen”, säger Judd. “Jag antar att mitt huvud studsade in i dörren, men jag hade inget minne av det; det var min rumpa som gjorde ont, inte mitt huvud.”

Mer än en månad senare arbetade han på gården när en av hans armar började pirra. Domningen spred sig från fingrarna till nacken och ryggen, varade i två eller tre minuter och försvann sedan. Han kände sig ganska normal i övrigt och ville inte oroa sin fru, så han sa inget då.

Dagen därpå, när han upplevde samma domningar och stickningar – denna gång i den andra armen – gick han in i huset för att berätta för sin fru. Medan han försökte förklara det sa hustrun att han började “prata struntprat”. Hon oroade sig för att han skulle få en stroke och tog honom omedelbart till akutmottagningen på University of Utah Hospital. Läkarna beställde en datortomografi av hjärnan och upptäckte blodfickor på båda sidor. De diagnostiserade honom med ett kroniskt subduralt hematom, troligen från fallet flera veckor tidigare.

Subdurala hematom bildas när blod samlas mellan hjärnans läderartade hölje (kallat dura materia) och själva hjärnan, i ett område som kallas det subdurala utrymmet. Dessa hematom är ofta resultatet av ett huvudtrauma, t.ex. en bilolycka eller ett fall.

Det är inte ovanligt att människor – särskilt äldre patienter – faller utan att inse att de slagit i huvudet. I avsaknad av andra allvarliga skador kanske de inte blir kontrollerade förrän de får symtom som kan inkludera illamående, kräkningar, domningar, stickningar, huvudvärk, kramper eller problem med att gå.

I de flesta fall, när subduralhematom är akut – det vill säga det inträffar direkt efter det första traumat – kräver blodet som ansamlas inte något kirurgiskt ingrepp. Om storleken på det akuta subduralhematom är stor utför läkarna en akut operation för att avlägsna blodet och snabbt lindra trycket på hjärnan. Ett betydande antal patienter får dock inte symtom förrän flera veckor efter den traumatiska hjärnskadan. Dessa patienter har ofta kroniska subduralhematom.

I fallet med Judds subduralhematom var det kroniskt, så blodet ackumulerades långsamt med tiden. Traditionellt borrar läkarna hål(ar) i skallen för att dränera blodet. Även om operationen i allmänhet är säker finns det alltid vissa risker, bland annat infektion, blödning och kramper. Blodet kan också ackumuleras på nytt efter dräneringsförfarandet, vilket gör att patienten och läkaren måste börja om från början igen.

Med tanke på att Judd hade två hematomer skulle ett traditionellt tillvägagångssätt ha krävt att man borrade hål på båda sidor av skallen för att dränera blodet. Ramesh Grandhi, MD, neurokirurg och den läkare som behandlade Judd, trodde att ett banbrytande nytt förfarande som kallas för en MMA-embolisering (middle meningeal arterial) skulle vara ett bättre alternativ än traditionell hjärnkirurgi. Risken för komplikationer från ens ett hål, förklarade läkarna, var cirka 25 procent. Enligt Judds beräkning innebar en 25-procentig risk multiplicerad med fyra hål att det i princip fanns en 100-procentig risk att något kunde gå fel. Hans ålder vägde också in i beslutet; även om han var mycket frisk och aktiv innebär anestesi och kirurgi ytterligare risker för alla över 80 år.

När Grandhi presenterade honom alternativet att prova MMA-embolisering gick Judd med på det. Följande morgon anlände han till den neurointerventionella sviten på universitetssjukhuset, där neurokirurger vanligtvis utför ingrepp för patienter med hjärnaneurysm och stroke. Under de senaste två åren har Grandhi också utfört minimalt invasiva MMA-emboliseringar för att behandla subdurala hematom i sviten.

Grandhi inledde det bildstyrda ingreppet genom att föra in en tunn nål i ljumskartären. Han förde ett litet rör som kallas kateter upp till Judds hals och använde sedan en liten tråd för att komma åt den artär som leder till hematomet. Efter att ha tagit sig in i artären använde dr Grandhi emboliska medel för att blockera blodkärlet och på så sätt stänga av blodtillförseln till hematomet. När blodtillförseln har eliminerats är det kroniska subdurala hematomet i princip “utsvulten”, vilket gör att kroppen kan bryta ner det med tiden. Även om det minimalt invasiva ingreppet förvisso har sina egna risker har de senaste rapporterna visat att det är mycket säkert och effektivt i erfarna händer.

Grandhi utförde ingreppet två gånger på Judd, en gång på varje sida, och varje session tog ungefär en timme. Judd minns att han var vaken hela tiden och att han sedan kom ut ur sviten en kort stund innan han gick hem. Förutom att han var lite trött upplevde han inga betydande bestående effekter. Han kom på regelbundna uppföljningar för att försäkra sig om att hematomet försvann och har klarat sig bra i sitt tillfrisknande.

I dag är Judd tillbaka på jobbet i sitt byggföretag och njuter av att underhålla sina två tunnland mark. “Jag tycker bara att dr Grandhi gjorde ett fantastiskt jobb”, säger han. “För mig var det överlägset ett bättre sätt att gå till väga.”

Giv en gåva online