När Abraham dog levde hans son Isak i Kanaans land. Liksom sin far hade Isak sitt hem i ett tält; runt omkring honom fanns hans folks tält och många fårflockar och boskapshjordar som födosökte där de kunde hitta gräs att äta och vatten att dricka.

Isaak och hans hustru Rebekka fick två barn. Det äldre hette Esau och det yngre Jakob.

Esau var en skogsmänniska och mycket förtjust i jakt, och han var grov och täckt av hår.

Jakob var tyst och eftertänksam, han stannade hemma, bodde i ett tält och tog hand om sin faders hjordar.

Isaak älskade Esau mer än Jakob, eftersom Esau förde till sin far det som han hade dödat vid sin jakt.

Men Rebecka tyckte om Jakob, eftersom hon såg att han var klok och noggrann i sitt arbete.

Alltså, bland folket i dessa länder gäller att när en man dör, så får den äldste sonen dubbelt så mycket som den yngste av det som fadern har ägt. Detta kallades hans “förstfödslorätt”, för det var hans rätt som den äldst födde. Så Esau, som den äldste, hade en “förstfödslorätt” till mer av Isaks ägodelar än Jakob. Och utöver detta fanns privilegiet av Guds löfte om att Isaks familj skulle få stora välsignelser.

SÄLJNING AV EN FÖRLÄGGELSERÄTTSRÄTT

Nu brydde sig Esau, när han växte upp, inte om sin förstfödslorätt eller om den välsignelse som Gud hade utlovat. Men Jakob, som var en klok man, önskade mycket att få den förstfödslorätt som skulle tillfalla Esau när hans far dog. När Esau en gång kom hem, hungrig och trött efter att ha jagat på fälten, såg han att Jakob hade en skål med något som han just hade lagat till middag. Och Esau sade:

“Ge mig lite av det röda i skålen. Vill du inte ge mig lite? Jag är hungrig.”

Och Jakob svarade: “Jag ska ge dig det, om du först och främst säljer din förstfödslorätt till mig.”

Och Esau sade: “Vad har jag för nytta av förstfödslorätten nu, när jag nästan svälter ihjäl? Du kan få min förstfödslorätt om du ger mig något att äta.”

Då gav Esau Jakob ett högtidligt löfte om att ge Jakob sin förstfödslorätt, allt för en skål mat. Det var inte rätt av Jakob att handla så själviskt mot sin bror, men det var mycket fel av Esau att bry sig så lite om sin förstfödslorätt och Guds välsignelse.

En tid efter detta, när Esau var fyrtio år gammal, gifte han sig med två hustrur. Även om detta skulle vara mycket ondskefullt i vår tid, ansågs det inte vara fel då; för även goda män hade då mer än en hustru. Men Esaus två fruar var kvinnor från Kanaans folk, som dyrkade avgudar och inte den sanna Guden. Och de lärde också sina barn att be till avgudarna, så att de som kom från Esau, det folk som var hans ättlingar, förlorade all kunskap om Gud och blev mycket onda. Men detta var långt efter den tiden.

Isaak och Rebecka var mycket ledsna över att deras son Esau gifte sig med kvinnor som bad till avgudar och inte till Gud, men ändå älskade Isak sin aktiva son Esau mer än sin lugna son Jakob. Men Rebecka älskade Jakob mer än Esau.

Isaak blev till slut mycket gammal och svag och så blind att han knappt kunde se någonting. En dag sade han till Esau:

“Min son, jag är mycket gammal och vet inte hur snart jag måste dö. Men innan jag dör vill jag ge dig, som min äldsta son, Guds välsignelse över dig, dina barn och dina ättlingar. Gå ut på fälten och skjut med din båge och dina pilar något djur som är bra att äta, och laga en maträtt med kokt kött till mig, som du vet att jag älskar, och när jag har ätit det ska jag ge dig välsignelsen.”

Nu borde Esau ha berättat för sin far att välsignelsen inte tillhörde honom, eftersom han hade sålt den till sin bror Jakob. Men han berättade det inte för sin far. Han gick ut på fälten och jagade för att hitta det kött som hans far tyckte bäst om.

Nu lyssnade Rebekka och hörde allt som Isak hade sagt till Esau. Hon visste att det skulle vara bättre för Jakob att få välsignelsen än för Esau, och hon älskade Jakob mer än Esau. Så hon kallade på Jakob och berättade för honom vad Isak hade sagt till Esau, och hon sade:

“Gör nu, min son, som jag säger, så ska du få välsignelsen i stället för din bror. Gå till hjordarna och hämta till mig två små killingar från getterna, så ska jag tillaga dem precis som det kött som Esau tillagar åt din far. Och du ska föra det till din far, och han kommer att tro att du är Esau och ge dig välsignelsen, och den tillhör verkligen dig.”

Men Jakob sade: “Du vet att Esau och jag inte är likadana. Hans hals och armar är täckta av hår, medan mina är släta. Min far kommer att känna på mig, och han kommer att upptäcka att jag inte är Esau, och då är jag rädd att han i stället för att ge mig en välsignelse kommer att förbanna mig.”

Men Rebekka svarade sin son: “Det spelar ingen roll, du gör som jag har sagt till dig, så ska jag ta hand om dig. Om det kommer något ont så kommer det till mig, så var inte rädd, utan gå och hämta köttet.”

Då gick Jakob och hämtade ett par små ungar från hjordarna, och av dem lagade hans mor en maträtt, så att den skulle smaka precis så som Isak tyckte om den. Rebecka hittade några av Esaus kläder och klädde Jakob i dem, och på hans hals och händer lade hon några av kidens skinn, så att hans hals och händer skulle kännas grova och håriga vid beröring.

Då kom Jakob in i sin fars tält med middagen, och han talade så mycket som Esau som han kunde, och sade:

“Här är jag, min far.”

Och Isak sade: “Vem är du, min son?”

Och Jakob svarade: “Jag är Esau, din äldste son; jag har gjort som du bad mig; sätt dig nu upp och ät middagen som jag har lagat, och ge mig sedan din välsignelse som du lovade mig.”

Och Isak sade: “Hur kommer det sig att du hittade det så snabbt?”

Jakob svarade: “Därför att Herren, din Gud, visade mig vart jag skulle gå och gav mig goda framgångar.”

Isak kände sig inte säker på att det var hans son Esau, och han sade: “Kom närmare och låt mig känna på dig, så att jag kan veta att du verkligen är min son Esau.”

Och Jakob gick upp nära Isaks säng, och Isak kände på hans ansikte, hans hals och hans händer, och han sade:

“Rösten låter som Jakob, men händerna är Esaus händer. Är du verkligen min son Esau?”

Och Jakob ljög för sin far och sade: “Det är jag.”

Då åt den gamle mannen upp maten som Jakob hade fört till honom, och han kysste Jakob, eftersom han trodde att han var Esau, och han gav honom välsignelsen och sade till honom:

“Må Gud ge dig himlens dagg och jordens rikedom, och överflöd av spannmål och vin. Må nationer böja sig för dig och folk bli dina tjänare. Må du vara herre över din bror, och må din familj och de ättlingar som skall komma från dig härska över hans familj och hans ättlingar. Välsignade vare de som välsignar dig, och förbannade de som förbannar dig.”

Då Jakob hade tagit emot välsignelsen reste han sig upp och skyndade sig iväg. Han hade knappt gått ut när Esau kom in från jakten med maträtten som han hade lagat. Och han sade:

“Låt min far sitta upp och äta den mat som jag har fört med mig och ge mig välsignelsen.”

Och Isak frågade: “Varför, vem är du?”

Esau svarade: “Jag är din son, din äldsta son Esau.”

Och Isak skälvde och sade: “Vem är då den som kom in och förde mat till mig? Och jag har ätit hans mat och välsignat honom; ja, och han skall bli välsignad.”

När Esau hörde detta visste han att han hade blivit lurad, och han ropade högt och bittert: “Åh, min far, min bror har tagit min välsignelse ifrån mig, precis som han tog min förstfödslorätt! Men kan du inte ge mig en annan välsignelse också? Har du gett allt till min bror?”

Och Isak berättade för honom allt vad han hade sagt till Jakob och gjorde honom till härskare över sin bror.

Men Esau bad om ytterligare en välsignelse, och Isak sade:

“Min son, din bostad skall bestå av jordens rikedomar och av himmelens dagg. Du skall leva av ditt svärd och dina ättlingar skall tjäna hans ättlingar. Men i en kommande tid ska de bryta sig loss och ska skaka av sig oket från din brors styre och vara fria.”

Allt detta inträffade många år senare. Det folk som kom från Esau bodde i ett land som kallades Edom, söder om Israels land, där Jakobs ättlingar bodde. Efter en tid blev israeliterna härskare över edomiterna, och ännu senare gjorde sig edomiterna fria från israeliterna. Men allt detta skedde hundratals år senare.

Det var bättre att Jakobs ättlingar, de som kom efter honom, skulle få välsignelsen än att Esaus folk skulle få den, för Jakobs folk dyrkade Gud, medan Esaus folk vandrade på avgudarnas väg och blev onda.

HISTORIEN OM LADDERN SOM RÄKNADE TILL HIMMELEN

När Esau fick reda på att han hade förlorat sin förstfödslorätt och sin välsignelse blev han mycket arg på sin bror Jakob, och han sade till sig själv och berättade för andra:

“Min far Isak är mycket gammal och kan inte leva länge. Så snart han är död ska jag döda Jakob för att han har berövat mig min rätt.”

När Rebekka hörde detta sade hon till Jakob: “Innan det är för sent ska du gå hemifrån och undkomma Esau. Kanske kommer Esau att glömma sin vrede när han inte längre ser dig, och då kan du komma hem igen. Gå och besök min bror Laban, din farbror, i Haran och stanna hos honom en tid.”

Vi måste komma ihåg att Rebecka kom från familjen Nahor, Abrahams yngre bror, som bodde i Haran, en lång sträcka nordost om Kanaan, och att Laban var Rebeccas bror.

Då gick Jakob ut ur Beersheba, på gränsen till öknen, och gick ensam, med sin stav i handen. En kväll, strax före solnedgången, kom han till en plats bland bergen, mer än sextio mil från sitt hem. Och eftersom han inte hade någon säng att lägga sig på, tog han en sten och lade sitt huvud på den som en kudde och lade sig till ro.

Och den natten hade Jakob en underbar dröm. I drömmen såg han trappor som ledde från jorden där han låg upp till himlen, och änglar gick upp och kom ner på trapporna. Och ovanför trappan såg han Herren Gud stå. Och Gud sade till Jakob:

“Jag är Herren, Abrahams Gud och din far Isaks Gud, och jag skall också vara din Gud. Det land där du ligger alldeles ensam skall tillhöra dig och dina barn efter dig, och dina barn skall sprida sig över länderna, öster och väster och norr och söder, som jordens stoft, och i din familj skall hela världen få en välsignelse. Och jag är med dig på din resa, och jag ska bevara dig där du är på väg, och jag ska föra dig tillbaka till detta land. Jag ska aldrig lämna dig, och jag ska förvisso hålla mitt löfte till dig.”

Och på morgonen vaknade Jakob ur sin sömn och sade:

“Sannerligen, Herren är på denna plats, och jag visste det inte! Jag trodde att jag var helt ensam, men Gud har varit med mig. Denna plats är Guds hus, det är himmelens port!”

Och Jakob tog stenen som hans huvud hade vilat på och ställde upp den som en pelare och hällde olja på den som ett offer till Gud. Och Jakob gav den platsen namnet Betel, vilket på det språk som Jakob talade betyder Guds hus.”

Och Jakob gav vid den tiden ett löfte till Gud och sade:

“Om Gud verkligen går med mig och håller mig på den väg jag går och ger mig bröd att äta och för mig till min faders hus i frid, då skall Herren vara min Gud, och denna sten skall vara Guds hus, och av allt det som Gud ger mig skall jag ge tillbaka en tiondel till Gud som ett offer.”

Sedan gick Jakob vidare på sin långa resa. Han gick över Jordanfloden på ett grunt ställe och kände sig fram med sin stav; han klättrade uppför bergen och färdades längs den stora öknen i öster och kom slutligen till staden Haran. Bredvid staden fanns brunnen, där Abrahams tjänare hade träffat Jakobs mor Rebecka, och där, efter att Jakob hade väntat en tid, såg han en ung kvinna som kom med sina får för att ge dem vatten.

Då tog Jakob bort den platta stenen som låg över brunnens mynning och hämtade vatten och gav det till fåren. Och när han såg att den unga kvinnan var hans egen kusin Rakel, Labans dotter, blev han så glad att han grät av glädje. Och i det ögonblicket började han älska Rakel och längtade efter att få henne till hustru.

Rackels far, Laban, som var Jakobs farbror, hälsade Jakob välkommen och tog emot honom i sitt hem.

Och Jakob frågade Laban om han ville ge honom sin dotter Rakel till hustru.

Jakob svarade: “Om du ger mig Rakel, ska jag arbeta för dig i sju år.”

Och Laban sade: “Det är bättre att du får henne än att en främling gifter sig med henne.”

Så levde Jakob sju år i Labans hus och tog hand om hans får, oxar och kameler, men hans kärlek till Rakel fick tiden att verka kort.

Äntligen kom dagen för bröllopet, och man förde in bruden, som enligt landets sed var täckt av en tjock slöja, så att man inte kunde se hennes ansikte. Och hon gifte sig med Jakob, och när Jakob lyfte upp hennes slöja upptäckte han att han inte hade gift sig med Rakel utan med hennes äldre syster Lea, som inte var vacker och som Jakob inte alls älskade.

Jakob blev mycket arg över att han hade blivit lurad, — trots att det var precis på samma sätt som Jakob själv hade lurat sin far och bedragit sin bror Esau. Men hans farbror Laban sade:

“I vårt land tillåter vi aldrig att den yngre dottern gifter sig före den äldre dottern. Behåll Lea till din hustru och arbeta för mig sju år till, så ska du också få Rakel.”

För på den tiden, som vi har sett, hade männen ofta två fruar, eller till och med fler än två. Jakob stannade alltså ytterligare sju år, sammanlagt fjorton år, innan han fick Rakel till hustru.

Men medan Jakob bodde i Haran föddes elva söner åt honom. Men endast en av dessa var barn till Rakel, som Jakob älskade. Denna son var Josef, som var kärare för Jakob än något annat av hans barn, dels för att han var den yngste, dels för att han var barn till sin älskade Rakel.