Vänskap, eller philia, är en av de “kärlekar” som C.S. Lewis förklarar och hyllar i sin bok The Four Loves (De fyra kärlekarna), de andra är familjekärlek (storge), sexuell kärlek (eros) och gudomlig kärlek (caritas eller agape). Även om det inte är den största eller högsta kärleken, ser Lewis vänskap som en ädel sammankomst av dem som delar gemensamma intressen eller värderingar. Han var själv en stor utövare av just denna kärlek, han njöt av mångas vänskap och var en stor vän i gengäld.
När man tänker på vänskap i förhållande till Lewis kan man knappast undvika att tänka på Inklings, den grupp vänner som under många år träffades regelbundet i Lewis rum på Magdalen College och på den berömda puben Eagle and Child, som vännerna döpte till “the Bird and Baby”. Enligt all uppskattning kan Inklings anses vara den viktigaste litterära gruppen under det senaste århundradet, som fungerade som en katalysator för många stora verk, inte minst av Lewis själv och hans store vän J. R. R. Tolkien.
Avse Lewis och Tolkien ingick i Inklings Charles Williams, Owen Barfield, Fr. Gervase Matthew, Lord David Cecil, Nevill Coghill, Hugo Dyson, Roger Lancelyn Green, samt Tolkiens son Christopher och Lewis bror Warnie. Utöver detta inre helgedom fanns det många tillfälliga gäster vid Inklings sammankomster, bland annat den kontroversielle sydafrikanske poeten och konvertiten Roy Campbell, som Lewis hade korsat svärd med i kontrovers och fiendskap innan han slutligen skakade hand i samvaro och vänskap.
Lewis var emellertid, som Ben Jonson sade om Shakespeare, “inte av en tidsålder utan för all framtid”, vilket innebär att han bland sina vänner räknar inte bara sina samtida utan även civilisationens stora författare och tänkare. Dessa berömda vänner, som Lewis aldrig träffade annat än i deras böcker, är litteraturhistoriens eminenti, alldeles för många för att nämnas, eftersom Lewis var så flitigt läst och så allätande i sin läsning.
Vi bör kanske nämna en vän som vi kanske önskar att Lewis hade träffat personligen och det är G. K. Chesterton, en författare som påverkade Lewis omvändelse till kristendomen och som Lewis älskade att citera med förtjusning för sina elever. Vi skulle också vara försumliga om vi inte nämnde hans vänskap med George MacDonald, en författare vars verk kan sägas ha döpt Lewis fantasi.
En annan grupp vänner skulle vara den yngre generationen av Lewis aficionados som står i tacksamhetsskuld till honom för det klara sätt på vilket han argumenterade för kristendomen i en fientligt inställd sekulär tidsålder, och som därmed bidrog till att bana väg för deras egen omvändelse. Ironiskt nog, med tanke på att Lewis själv aldrig korsade Tibern, var många av dessa konvertiter till den katolska kyrkan. Walker Percy kommenterade att Lewis hade ett mer framträdande inflytande på konvertiter till tron än någon annan, ett anmärkningsvärt faktum som fungerar som ett passande vittnesbörd och en hyllning till hans häpnadsväckande övertalningsförmåga som kristen apologet.
Likt Chesterton före honom hade C. S. Lewis vänskapens gåva och presenterade trons vänliga ansikte för en tidsålder som var märkt av cynismens hånfullhet. För detta, liksom för så mycket annat, bör vi vara tacksamma för livet och arvet från denna högst anmärkningsvärda människa. Kanske kan vi våga hoppas att Messieurs Chesterton och Lewis nu är vänner på den plats “längre upp och längre in” där all sann vänskap möts och där ingen sann vänskap någonsin slutar.