1964 omfattade den amerikanska fattigdomsgraden (inkomstbaserad) 19 procent av amerikanerna. Stigande politiska krafter krävde förändring. Under ett nytt Office of Economic Opportunity (OEO) i Vita huset skulle konceptet med det federalt finansierade, lokala Community Action Program (CAP) – som levereras av ett lokalt Community Action Agency (CAA), i ett landsomfattande Community Action Network – bli det primära instrumentet för ett nytt, federalt krig mot fattigdomen.
InrättandeEdit
Lyndon B. Johnsons lag om ekonomiska möjligheter (Economic Opportunity Act) från 1964 – utarbetad av Sargent Shriver, den tidigare grundaren av fredskåren – införde program för gemenskapsåtgärder i avdelning II. I konceptet definierades ett Community Action Program som ett program “… som tillhandahåller tjänster, stöd och annan verksamhet av tillräcklig omfattning och storlek för att ge löfte om framsteg mot eliminering av fattigdom eller en eller flera orsaker till fattigdom genom utveckling av sysselsättningsmöjligheter, förbättring av mänskliga prestationer, motivation och produktivitet eller förbättring av de förhållanden under vilka människor lever, lär sig och arbetar.”
Ett kontroversiellt inslag i lagen var kravet på “maximalt genomförbart deltagande” av de människor som direkt berörs (de fattiga, i princip) i beslutsfattandet om hur de federala medlen skulle spenderas på dem, i deras samhälle. Detta gick stick i stäv med de sedan länge etablerade maktstrukturerna, där valda stadsfullmäktige, länsstyrelser, statliga och federala tjänstemän styrde över allting – oftast människor från makteliten och överklassamhällen. Tanken att de fattiga borde få bestämma över sina egna angelägenheter skapade till en början visst motstånd, men låg i linje med USA:s medborgarrätts- och reformrörelser och kriget mot fattigdomen på 1960- och 1970-talen och var allmänt accepterad, åtminstone till en början.
I varje samhälle tillhandahölls det lokala programmet för gemenskapsåtgärder av ett lokalt icke-vinstdrivande organ för gemenskapsåtgärder (Community Action Agency, CAA), som övervakades av en styrelse bestående – till en början – av invånare i det område eller den befolkning som skulle få hjälp. Detta gav invånarna i varje region en möjlighet att påverka hur de skulle få del av de federala medel som syftade till att förbättra deras liv. Detta orsakade dock en del ilska och frustration bland landets maktetablissemang, särskilt i lokala myndigheter som var vana vid att sköta sina samhällen, och bland makteliterna (särskilt i näringslivet) som var vana vid att dominera sina lokala myndigheter.
Problem, pushback, pullback och framgångarRedigera
Och även om Johnson och andra arkitekter av lagstiftningen förväntade sig att Community Action Programs and Agencies skulle bli ett effektivt vapen i hans krig mot fattigdomen, så var många av dem genomsyrade av problem. I mer extrema fall hotades lokala politiska regimer av att fattiga politiska aktivister fick inflytande genom finansiering och resurser från den federala regeringen.
En av de mest dramatiska episoderna till följd av dessa sammandrabbningar mellan CAA-ledare och lokala regeringar inträffade när den svarta aktivisten Charles Sizemore och trettio andra, efter att ha skurit ned på finansieringen av ett program för ungdomsverksamhet under sommaren, trängde sig in på San Franciscos borgmästare John Shelleys kontor och krävde resurser och hotade med att om programmet inte finansierades på nytt, så skulle “den här jävla staden sprängas”.
I mitten/slutet av 1960-talet hade många politiska ledare – däribland president Johnson, senator Richard Russell (D-GA) (ledare för den konservativa koalitionen mot medborgarrättigheter) och Chicagos mäktige borgmästare Richard J. Daley – uttryckte offentligt eller privat sitt missnöje med den maktdelning som CAA medförde för fattiga stadsdelar.
1967 förde konservativa och etablerade krafter fram två ändringsförslag till kongressens finansieringsförslag för OEO (Office of Economic Opportunity – övervakare av CAA/CAP-programmen):
- The Green Amendment gav stadsförvaltningarna rätt att bestämma vilken enhet som skulle vara den officiella CAA för deras samhälle.
- The Quie Amendment gav två tredjedelar av platserna i CAA:s styrelser till valda stadstjänstemän och “representanter för den privata sektorn” (affärsmän), vilket i praktiken innebar att medborgarna i stadsdelarna blev färre än vad som fanns i deras egna CAA-styrelser.
Nettoresultatet blev ett stopp för reformrörelsen för medborgarinflytande och en grundläggande maktförskjutning bort från landets fattiga.
Det fanns dock fortfarande en viss federal betoning på program för fattigdomsbekämpning, inklusive det (modifierade) CAP/CAA-systemet. År 1973 sjönk den amerikanska fattigdomsgraden till 11,1 procent, en minskning med 7,9 procent på tio år och den lägsta som den skulle komma att vara mellan 1959 och 2004. Ett av de sätt på vilka CAA:erna var klart effektiva i kampen mot fattigdomen – och oväntat effektivt – var genom att öka allmänhetens medvetenhet om redan existerande välfärdsprogram, t.ex. Aid to Families with Dependent Children (stöd till familjer med beroende barn). Mellan 1960 och 1973, och särskilt under åren efter antagandet av lagen om ekonomiska möjligheter (Economic Opportunity Act) från 1964, fyrdubblades utgifterna för AFDC samtidigt som antalet personer som skrevs in i programmet ökade kraftigt.
Konservativ motreaktionRedigera
Under den konservativa motreaktionens epok i slutet av 1970-, 1980- och 1990-talen, då den federala regeringen (under presidenterna Jimmy Carter, Ronald Reagan, George H.W. Bush, Bill Clinton och George W. Bush) skar ned på program för fattiga, blev CAPs och CAAs avfinansierade, underfinansierade eller förvrängda till en märklig variant av deras ursprungliga syfte, med mycket mindre inflytande från de fattiga på hur de skulle betjänas av dessa enheter.
Den oroliga ekonomin i mitten och slutet av 1970-talet, som orsakades av energikrisen och lågkonjunkturen i början av 1980-talet, var särskilt svår för USA:s fattiga. Mellan 1973 och 1983 ökade den nationella fattigdomsgraden från 11,1 % till 15,2 %. Ytterligare ett decennium senare, 1993, var fattigdomen praktiskt taget oförändrad på 15,1 %, bara en minskning med 0,1 % från 1983.
TodayEdit
Trots dessa utmaningar är omkring 1 000 CAP (och deras CAA) fortfarande verksamma i dag, runt om i USA.