Community organizing, metod för att engagera och stärka människor i syfte att öka inflytandet för grupper som historiskt sett är underrepresenterade i politik och beslutsfattande som påverkar deras liv.

Community organizing är både en taktik för att ta itu med specifika problem och frågor och en mer långsiktig strategi för engagemang och stärkande. Långsiktiga mål för community organizing är att utveckla den interna kapaciteten och att öka beslutsfattandet och inflytandet hos underrepresenterade grupper.

Community organizing är ofta en platsbaserad verksamhet som används i låginkomst- och minoritetsområden. Den används också bland gemensamma intressebaserade “gemenskaper” av människor, t.ex. nya invandrargrupper, som har begränsat deltagande och inflytande i beslutsfattande som påverkar deras liv.

I community organizing organiseras medlemmarna i gemenskaperna för att agera kollektivt för sina gemensamma intressen. Saul Alinsky är allmänt erkänd som grundaren av community organizing. Alinsky framträdde som samhällsorganisatör under andra hälften av 1930-talet. Hans tankar om organisering var starkt påverkade av den militanta arbetarrörelsen i USA som växte fram vid den tiden. Alinskys tillvägagångssätt betonade demokratiskt beslutsfattande, utveckling av inhemskt ledarskap, stöd från traditionella samhällsledare, att ta itu med människors egenintresse, användning av konfliktstrategier och att kämpa för specifika och konkreta resultat. I slutet av 1960-talet och på 1970-talet anammade många liberaler och liberalt inriktade stiftelser hans metod för samhällsorganisering som ett alternativ till den radikala aktivism och det uppror som då förekom i de amerikanska städerna.

Fokus för organisering av Alinsky-typ ligger på att stärka de interna banden mellan människor som delar liknande värderingar och intressen. Genom att huvudsakligen arbeta genom etablerade organisatoriska nätverk, t.ex. kyrkor, mobiliserar dessa insatser invånarna för åtgärder som konfronterar mäktiga människor och institutioner i ett försök att få dem att agera annorlunda. Inom konfliktorganisering anses starka interna samhällsband vara tillräckliga för att stärka människor och åstadkomma förändring. I praktiken avvisar vissa konfliktorganisatörer uttryckligen att utveckla associationer med makthavare, av rädsla för att gruppmedlemmar ska bli koopterade när de delar ansvar med personer i gynnade positioner.

Ett alternativt tillvägagångssätt till konfliktbaserad samhällsorganisering är konsensusmetoden. Konsensusorganisering växte fram under 1900-talets sista årtionde. Till skillnad från konfliktorganisering ägnar konsensusorganisering uppmärksamhet åt utvecklingen av starka och svaga band – dvs. både åt att främja internt samarbete mellan intressegrupper och åt att skapa arbetsrelationer med dem som har makt och inflytande. Målet är att skapa nya organisationer och ledare som är mer brett förankrade, med tonvikt på att skapa nya positiva kopplingar till regeringen och andra beslutsfattande institutioner.