Fundamentalister trodde att de tecken som för länge sedan profeterades i Bibeln för att signalera den annalkande apokalypsen, började dyka upp. Vid konferensen och under åren som följde matchade de bibliska profetior med världshändelser. Det kanske mest betydelsefulla tecknet var världskriget. I Nya testamentet hade Jesus sagt till sina lärjungar att “krig och rykten om krig” skulle förebåda den yttersta tiden. Den fruktansvärda konflikt som hade slitit sönder Europa tycktes uppfylla denna profetia, och fundamentalister förutspådde att ett ännu större krig låg i antågande vid horisonten. Medan president Woodrow Wilson var i Paris och arbetade på fredsavtalet fick han ett telegram från fundamentalisten William Blackstone. “Glöm inte Guds profetiska ord”, förmanade Blackstone, “för när de säger: fred och trygghet, då kommer plötslig undergång över dem.”

Omformningen av Palestina fungerade som ytterligare en varning om att slutet var nära. Fundamentalister trodde att judarnas återvändande till det heliga landet måste föregå Kristi återkomst, och kriget tycktes göra detta till en verklig möjlighet. “Snart kommer turken att göra sitt sista slag i Jerusalem”, förklarade en fundamentalist, “frälsningens dag kommer att ta slut, Herrens stora dag kommer att börja, en tid av nöd som aldrig tidigare har funnits kommer plötsligt att bryta in över världen, härlighetens konung kommer att framträda och den stora konflikten som så länge har utkämpats med synden kommer för alltid att upphöra”. Att britterna intog Jerusalem 1917 och förklarade Palestina som ett hemland för judar verkade för fundamentalisterna vara ett obestridligt bevis på att profetian höll på att uppfyllas.

Fundamentalister betraktade det föreslagna Nationernas Förbund som ytterligare en potentiell milstolpe på vägen mot Harmageddon. De var säkra på att när människorna rörde sig mot sluttiden skulle regeringar runt om i världen överlåta sitt oberoende till en karismatisk världsledare som i själva verket skulle vara Antikrist. När senaten debatterade ligan klargjorde fundamentalisterna sina åsikter. En av dem förutspådde att ledaren för Nationernas förbund sannolikt skulle vara “det politiska odjur som beskrivs i Daniel och i Uppenbarelseboken … Antikrist!”. Deras övertygelser drev dem till att stödja senatens “oförsonliga”, de som bekämpade presidentens ansträngningar att ansluta sig till ligan.

Fundamentalister trodde att i den yttersta tiden skulle förtryckande regeringar slå ner på de kristnas rättigheter och friheter. Därför motsatte de sig varje utvidgning av den federala regeringens makt och blev mycket misstänksamma mot allt som verkade undergräva deras religiösa friheter och långvariga privilegier. Den federala regeringens kommitté för offentlig information under kriget bekräftade deras farhågor. “Statens krav kommer inte att lämna något utrymme för tankefrihet eller handlingsfrihet i någon som helst riktning”, skrev evangelisten W.W. Fereday. “Krigets omständigheter har redan tillhandahållit maskineriet för detta.” “Praktiskt taget allt och alla”, oroade han sig, skulle snart vara under statlig kontroll.

Den darwinistiska evolutionens växande betydelse var ett annat problem. Även om fundamentalisterna hade olika uppfattningar om hur man skulle förstå skapelseberättelsen i Första Moseboken, var de överens om att Gud var skapelsens upphovsman och att människan var en särskild varelse, skild från djuren och skapad till Guds avbild. Vissa trodde att en gammal jord kunde förenas med Bibeln, och andra var bekväma med att undervisa om vissa former av gudstyrd evolution. Riley och de mer högljudda fundamentalisterna förknippade dock evolutionen med den sista tidens ateism, och de gjorde det till sitt uppdrag att rensa bort den från skolsalarna.

Det som fundamentalisterna såg som en sjunkande moral fungerade som ytterligare ett bevis på att Bibelns profeter hade förutspått den moderna tidsåldern på ett korrekt sätt. Jesus hade sagt att strax före sin återkomst skulle människorna agera som de hade gjort på Noas och Lots dagar. I dessa berättelser från Gamla testamentet hade Gud straffat mänskligheten för sexuella synder. Fundamentalisterna i sin tur såg synden i krigets destabilisering av könsrollerna, vilket fick amerikanerna att kompromissa med sin moral. De kritiserade de sätt på vilka kampen för kvinnlig rösträtt drev kvinnor ut ur hemmet, och de oroade sig för att födelsekontrollen underminerade familjen.