Det är förvånande att höra att Annie Lennox enda betydande skådespelarinsats är en roll i en Robert Altman-regisserad adaption av en pjäs av Harold Pinter. Om du har tittat på någon av de videor hon gjort som medlem i den megasäljande popduon Eurythmics eller för sina soloalbum, särskilt de som skapats med hjälp av den brittiska regissören Sophie Muller, har du sett hennes spännvidd. För helvete, allt du behöver göra är att titta på klippet till hennes singel “Why” från 1992. Kameran ägnar lång tid åt att fokusera på Lennox ansikte när hon sminkar sig och undersöker sitt ansikte. Hon är ibland road, nedstämd, ursinnig och reserverad. När hon väl är sminkad och klädd i sina divakläder konfronterar hon kameran och går igenom ännu fler sinnesstämningar: lekfull, lustfylld, rädd, passionerad, passiv … Det är en reflektion av en låt som berättar om såren i ett brustet förhållande, men det är också ett fantastiskt skyltfönster för Lennox imponerande skådespelarutbud.

Den här kameleoniska egenskapen är just därför som Lennox betraktas som en av världens största nu levande sångerskor. Även när hon sjunger en låt skriven av någon annan, som på hennes senaste album Nostalgia, en samling av hennes favoritlåtar från jazz- och blueskanonen, förändras hennes röst nästan omärkligt för att fånga den råa känslan i varje låt. Hon vågar inte försöka replikera Screamin’ Jay Hawkins’ growl i sin tolkning av “I Put A Spell On You”, utan föredrar istället att lägga till en subtil ton av frustration och längtan runt kanterna på den välbekanta altstämman, och på Duke Ellington-klassikern “Mood Indigo” lägger hon till en ironiskt elak nyans till den klagande texten, inspirerad av Don Was’ svängiga arrangemang.

Den 60-åriga skotska singer/songwriterns karriär har präglats av denna sällsynta och anmärkningsvärda egenskap. Och hon har haft gott om tillfällen att visa upp detta genom åren, då hon har arbetat i ett beundransvärt antal olika musikstilar. Senast, vid årets Grammy Awards, blåste hon bort Hozier som hans duettpartner på hans egen låt. Men när Lennox blev uppmärksammad på den europeiska musikscenen var det 1977, och hon spelade power-pop/post-punk i sitt första band, The Tourists – där hon började samarbeta med sin långvariga partner (och numera före detta flamma) Dave Stewart. När hon senare arbetade tillsammans med Stewart i Eurythmics kunde hon ge ifrån sig både kyliga och varma vibbar i tjänst av blinkande technopop, stampande R&B, klippt och klistrad artrock och ren Europop-glädje. Och under hela sin solokarriär har hon rört sig i ett dussin olika konstnärliga riktningar, endast styrd av sin egen nyfikenhet och ett behov av att uttrycka sina djupt kända känslor.

Det vackra och frustrerande med en sådan här lista är att den kommer att väcka debatt. Och sannolikt är det första argumentet som någon kommer att framföra att jag utelämnat “Sweet Dreams (Are Made Of This)”, Lennox genombrottssingel från 1983 med Eurythmics. När jag sammanställer en sådan här lista ser jag den mer som en tiovägslista för första plats. Jag försöker också hitta det bästa sättet att på bästa sätt representera en artists karriär som helhet, genom att sätta 10 olika strålkastare på deras varierande gåvor. I det här fallet närmade jag mig det på samma sätt som Mullers inriktning i “Why”-videon, genom att leta efter de nyanser och skuggor av personlighet som, när de kombineras, bäst sammanfattar Lennox långa karriär som sångare. Dessa tio låtar ger enligt mig den mest kompletta bilden av Lennox anmärkningsvärda förmåga att fånga kärnan i en sångs väsen med enbart sin röst som verktyg. Enligt mina grova mentala mått fick “Sweet Dreams” med nöd och näppe stryka på foten. Förhoppningsvis underlättar detta ditt oroliga sinne i frågan, och om inte, så är det vad vårt kommentarsfält är till för.

“Walking On Broken Glass” (från Diva, 1992)

Den här låten kunde lätt ha varit en långsam, själfull, brinnande ballad, där Lennox kastar sina vädjanden om lättnad mot himlen i kölvattnet av ett krossat förhållande, med knutna nävar och strängar som sveper bakom henne som stormvindar. Istället följer sångerskan och låtskrivaren sina Motown-inspirationer och ger låten en “Ain’t That Peculiar”-liknande studs som är förankrad i den insisterande inledande pianolinjen och en stråksektion som böljar och väver genom hela låten. Lyssna dock på Lennox absoluta återhållsamhet i nästan varje ögonblick här. Hon höjer bara rösten i bryggan när låten når sin känslomässiga höjdpunkt, och väljer annars en ton av uppgivenhet och nästan nederlag när hon vårdar de sår som fortfarande pyr i hennes själ och på hennes sulor.

“Don’t Let It Bring You Down” (från Medusa, 1995)

Inför inspelningen av Medusa hade Lennox funderat på att gå i pension, men återvände till studion för att leka med idén om att tala sin inre dialog genom andra författares verk. Genom den linsen känns Paul Simons “Something So Right” som en hälsning till hennes make, medan “No More ‘I Love You’s” framstår som ett sista farväl till älskare i det förflutna (som inkluderade hennes Eurythmics-kollega Stewart). Andra är nickar till de artister som inspirerade henne till en musikkarriär (bland annat Temptations, Clash och Al Green). Det här urvalet, en cover av ett spår som finns på Neil Youngs album After The Gold Rush från 1970, känns mycket mer relevant när man ser det ur den synvinkeln: en vädjan efter upplösningen av hennes tidigare band att fortsätta att gå framåt. Det underlättar att Lennox sänker sin röst till ett hesa mullrande, ett drag som minimerar den annars råa kraften i hennes sång, men som tillför en djup källa av känslor till den ursprungliga folkliga melodin. Hon må ha hjälpt till att bygga de slott som hon nu ser smälta, men det här är Lennox som anländer till “synens flod”.

“Into The West” (från The Lord Of The Rings: Return Of The King Soundtrack, 2003)

På pappret är det här rent trassel. En melodi som är överhopad med sirapsliknande stråkar och horn, allt för att få maximal känslomässig effekt som ackompanjemang till din långsamma promenad ut ur biografen. Men fan om den inte får till och med den mest cyniska fantasyfantasten att rusa till vävnadslådan. Låten är djup och syftar till att lugna den oroliga själ som står inför slutet av sina dagar och i sin tur hjälpa till att lindra sina älskades hjärtan. Och den skulle inte vara lika berörande utan ett kraftpaket som Lennox som förvandlar texten (som hon var med och skrev) till både en vaggvisa och ett triumfatoriskt rop från bergstopparna. Även om studioversionen är fantastisk, om du verkligen vill höra kraften i den här låten kan du titta på det liveframträdande som Lennox gjorde av den vid Oscarsgalan 2004. Hon ser rent ut sagt besatt ut när hon tar fram varje känslomässig upp- och nedåtgående svängning.

“Savage” (från Eurythmics’ Savage, 1987)

Det kanske mest underskattade albumet i Eurythmics diskografi, duons sjätte fullängdare, kännetecknas av en köttig, klirrande produktion som lät som om Dave Stewart hade tillbringat det föregående året med att livnära sig på en diet av Art Of Noise-album. Lennox svarade med några av sina mest djärva texter hittills, där hon kastade in sig själv i ett fräckt och lockande sexuellt ljus. Skivan övergår till en nedstämd ballad på titelspåret, men det är genomsyrat av en farlig känsla via Stewarts gitarrstötar och det andäktiga croon som Lennox använder. Hon låter också utmattad här, vilket gör det ännu bättre att fånga känslan av “over it” hos den karaktär hon porträtterar i låten. Hon är som en bleknande filmstjärna från 50-talet som tar sin vanliga plats i slutet av en bar och säger repliker till en snygg kille i närheten genom ett moln av cigarettrök. Hon är väl medveten om att hon lätt skulle kunna förföra honom, men hon är inte säker på om det är värt besväret.

“Take Me To Your Heart” (från Eurythmics In The Garden, 1981)

Det första albumet som Lennox och Dave Stewart arbetade med utanför Tourists är en produkt av låtskrivare som fortfarande hittar sin kollektiva röst. De hade fortfarande inte helt och hållet släppt den gitarrtunga postpunkmetoden från deras tidigare band även om de strödde en hälsosam mängd synthesizerljusdamm över stora delar av den. In The Garden är ett tillräckligt bra album, men det blir inte finare än det här spåret. Man kan höra antydningar av den svala, svulstiga reserv som Lennox skulle ta med sig till nästa Eurythmics-album när hon spelar mot det herky-jerky beatet och de platta keyboardmelodierna. På ytan är denna text en romantisk föreställning, men med det sätt hon sjunger den på blir den sanna innebörden av hennes heta och brådmogna intentioner tydlig. Ersätt ordet “heart” i titeln med “bed” eller “backseat” i ditt sinne när du lyssnar på den här låten så förstår du precis vad jag menar.

“Bitter Pill” (från Bare, 2003)

Som alla bra album som föds ur ett förhållande som upplöses, är Lennox tredje soloplatta, Bare, översållad med alla nyanser på den känslomässiga paletten. Hon är ursinnig, ångerfull, sorgsen och krossad i lika hög grad. På den här höjdpunkten från albumet dämpar Lennox sin ilska med ett peppigt R&B-groove som känns som om det lånats från en En Vogue-session. Men syran på hennes tunga är fortfarande påtaglig när hon tar sig själv och sitt ex på orden; han för att ha orsakat smärtan, och hon för att hon blint accepterade den när hon “hänger på i mina naglar … hoppas att jag inte kommer att falla”. I slutändan är låten en trotsig sång, den typ av hymn som passar bra på en spellista tillsammans med “You Don’t Own Me” och “Irreplaceable”. När Lennox sjunger “It means nothing to me / You mean nothing to me” i refrängen vill man heja fram henne när hon sashajar mot en bättre framtid och, förhoppningsvis, en bättre man.

“Here Comes The Rain Again” (från Eurythmics’ Touch, 1983)

Eurythmics andra topp-10-hit är ett under av arrangemang och framförande. Säkerligen beklagade Neil Tennant och Chris Lowe från Pet Shop Boys att Stewart och Lennox slog dem när det gällde att matcha trillan från arpeggierade Moroder-liknande syntar med Gainsbourg-liknande strängpartier. Dessutom känns det som om låten bara är en enda förlängd refräng, en enda långvarig utgjutning av känslor som inte ens “Talk to me”-avsnittet erbjuder någon större respit från. Nyckeln är dock att vara uppmärksam på hur Lennox sjunger denna desperata kärlekssång. I början låter hon blyg och lite reserverad, men allteftersom det går framåt börjar en kraftfullhet ta över. Vid de sista verserna sparrar hon med en bakgrundssång som avfyrar gnistor och explosioner när hon försöker behålla sin kyla och upprepar dessa mantraliknande rader. Det är svårt att veta om man ska trotsa regnet och springa in i hennes öppna armar eller ringa någon för att få hjälp.

“Would I Lie To You?” (från Eurythmics’ Be Yourself Tonight, 1985)

Det fanns alltid en ådra av 60-talets R&B som rann under även de mest syntetiserade Eurythmics-låtarna. Man kan tänka sig att “Here Comes The Rain Again” med ett sött Wrecking Crew-arrangemang hade kunnat bli en hit för Supremes. På sitt fjärde album bestämde sig Stewart och Lennox för att utnyttja detta rika källmaterial för att hjälpa till att driva åtminstone en del av dessa nya inspelningar. Att lyckas med en kupp som att få Aretha Franklin att delta i deras hymn “Sisters Are Doin’ It For Themselves” var bra nog, men att skriva en så brådskande och kraftfull låt som “Would I Lie To You?” ovanpå detta är rent ut sagt orättvist. Den sätter också stopp för alla kvardröjande tvivel om Lennox förmågor som sångare. Hon kastar ner sig på den här låten, sätter den där dubbelgångare på plats och hon morrar ut sina intentioner att packa sina väskor och flyga från hönshuset. Varför hon känner ett behov av att städa golvet på sin väg ut är det ingen som kan gissa, men när man ställs inför någon som är så bestämd och eldig som Lennox är gör man klokt i att inte ifrågasätta hennes motivationer. Det är bara att ta emot och säga adjö.

“Love Is A Stranger” (från Eurythmics Sweet Dreams (Are Made Of This), 1983)

Och även om det är uppkallat efter Eurythmics eventuella första singel i USA, inleds duons andra album med en annan inställning. Den kalla svetten från titelspåret skulle komma, men innan de kom dit hade Lennox och Stewart förförelse i tankarna. 32 år senare låter den här låten, med sitt insisterande Roland 606-beat och de fjäderlätta synthtrillorna, lika fräsch och sexig som någonsin. Saker och ting blir ännu mer hetsiga när Lennox så småningom smyger in, med klippt hår och färgat orange, och frestar dig att hoppa in i den öppna bilen och utföra obeskrivliga handlingar på lädersätena. Vem av oss har inte velat att någon ska få höra “I want you” i samma andhända kadans och med samma lätta känsla av brådska som kommer från rösten hos deras älskare? Hur bra LP:s titelspår än är, är det här det stoff som drömmar är gjorda av. Åtminstone den typ av drömmar som man skäms för att tala högt om.

“Why” (från Diva, 1992)

Världen tenderar att kasta en lätt misstänksam blick på alla artister som släpper sitt första album utanför ett välkänt band. Så är åtminstone fallet för alla som inte är Annie Lennox. För hur mycket många av oss än älskade vad Dave Stewart förde med sig till Eurythmics verkade det som om världen visste att han och Lennox var jämbördiga i den kreativa strävan. Så när hon äntligen släppte ut ett soloalbum på världen, ungefär tre år efter att bandet splittrades, var förväntningen att storhet väntade. Och även om albumet kanske inte levde upp till dessa förhoppningar är Divas första singel fortfarande en bestående klassiker. Det är ett djärvt drag att låta sin första singel vara en facklansballad om ånger, men den här är en gråtare för åldrarna. Det är en musikalisk version av Kübler-Ross-modellen med Lennox i sorgefasen när hon välkomnar sin före detta älskare “ner till vattenbrynet” för att “kasta bort de där tvivlen”, hon spiller ut “innehållet i sitt huvud” under depressionsfasen och faller sedan ihop på golvet och upprepar frasen “Du vet inte hur jag känner” när acceptansen infinner sig. Det här var låten som du satte på repeat för att klara av det hemska uppbrottet, för i varje stavelse hon sjunger kan du höra att Lennox också har varit där och att hon känner sig lika illa som du.

Lyssna på spellistan på Spotify.