Den kanske inte delar så många saker med “Inception” förutom en liten likhet i metoderna för kvantenteleportering, men “Source Code” har ett slut som är värt att tolka, precis som Christopher Nolans (mycket svagare) succé från förra året. Faktum är att några av samma teorier som tillämpas på “Inception” skulle kunna fungera för Duncan Jones nya “director-for-hire”-uppföljare till “Moon”. Jag väntar till efter hoppet med att gå in på detaljer, eftersom den här diskussionen uppenbarligen kommer att innehålla spoilers. Men även om jag tror att Jones (och kanske i mindre utsträckning den ursprungliga manusförfattaren Ben Ripley) sätter upp en exakt idé om vad som händer i slutet, har jag redan stött på människor med andra tankar om det.

Så om du inte har sett filmen ännu, gör det, och kolla sedan om din tolkning stämmer överens med min nedan.

Här är det bokstavliga slutet: Kapten Colter Stevens (Jake Gyllenhaal), som upprepade gånger har hoppat in i kroppen på en man som åker pendeltåg 8 minuter från total förstörelse, slutför sitt uppdrag och räddar Chicago från en smutsig bomb. Han ber sedan Goodwin (Vera Farmiga) att skicka tillbaka honom till den åtta minuter långa “slingan” en sista gång så att han också kan rädda människorna på tåget – något som uppfinnaren av “källkoden”, Dr. Rutledge (Jeffrey Wright), anser vara omöjligt – och i slutet av de åtta minuterna ska Goodwin dra ut kontakten med Stevens fysiska, komatösa kropp som ligger i labbet, och på så sätt döda honom. Hon uppfyller båda kraven.

I slutet av de åtta minuterna kysser Stevens (i Seans kropp) flickan (Michelle Monaghan) och tiden tycks frysa. Sedan tar den fart igen och paret går ut och tar sin kaffe och besöker Cloud Gate på AT&T Plaza i Chicago och lever lyckliga i alla sina dagar. Sedan visar ett slags epilog Goodwin när han kommer till jobbet tidigare på morgonen och får ett sms från Stevens som förklarar att han har ändrat framtidens gång genom att rädda passagerarna och att den komatösa soldaten i labbet så småningom kommer att gå vidare till ett annat “första” “källkods”-uppdrag en dag. Förhoppningsvis är detta så tydligt som händelserna kan läggas upp, även om du också förhoppningsvis har sett filmen så du vet vad jag pratar om.

För det första, här är de felaktiga förklaringarna som jag har hört: Stevens är nu uppdelad på två olika platser samtidigt*, eftersom hans medvetande befinner sig i Seans kropp, på ett “Quantum Leap”- eller “Being John Malkovich”-liknande sätt, för evigt, oavsett om han har kontroll över kroppen eller inte (jag antar att eftersom vi ser Gyllenhaal och bara ser Sean i speglar, mer som i “Quantum Leap”, så har Stevens kontroll över kroppen). Och den finns också inuti den komatösa, halvt soldat som ligger i labbet och väntar på sitt första uppdrag. Och inget av detta är på något sätt parodiskt, för som filmen erkänner kan vetenskapen om “källkoden” bara skapa flera alternativa tidslinjer/dimensioner.

Och allt är likadant men Stevens som umgås med flickan (hon heter Christina) och Stevens i labbet befinner sig i två olika tidslinjer, eftersom textmeddelandet skapade sin egen alternativa verklighet. Eller så är allt detsamma men det är en paradox, för om katastrofen avvärjdes så ägde inget “källkodsuppdrag” rum vilket innebär att ingen avvärjde katastrofen osv.

Men här är min förklaring, som inte skiljer sig så mycket åt när det gäller att det eventuellt finns flera tidslinjer, men jag tror att den fungerar även inom en enda verklighet, om än en något paradoxal sådan: Stevens återvänder till tåget under de sista åtta minuterna och han lyckas avvärja katastrofen genom att lägga terroristen i handbojor och rapportera att hans skåpbil är full av sprängämnen. Men när de åtta minuterna är slut och tiden tycks frysa, är det då som Stevens hoppar ut ur Seans kropp och återvänder till sin egen kropp.

Men i samma ögonblick har Goodwin avslutat Stevens kropp så istället för att återvända till nuet går han in i livet efter döden. Hans efterliv ser exakt ut som det sista ögonblicket av hans medvetande, eftersom det var så han ville att det skulle vara. Han höll fast vid sin uppfattning av den sista bilden och världen och tog den med sig för att använda den som en projektion i sitt medvetande efter döden, som är ungefär som en dröm. Egentligen skiljer den sig inte mycket från den projicerade omgivning han upplevde i nuet, luckan och pilotdräkten som han kände sig trygg i medan han befann sig i komaens limbo (eller vilket tillstånd hans sinne än levde i), och förklaringen till detta är att han fick idén att han skulle kunna göra detsamma i döden, förutsatt att medvetandet fortfarande existerar efter det att vår kropp har dött.

Så hela händelseförloppet från det ögonblick då tiden på tåget fryser upp fram till Cloud Gate (och bortom, efter filmens slut) är som Stevens himmelrike, hur konstigt det än må vara för honom att fortfarande se någon annans ansikte i spegeln, och alla de andra människorna är en del av hans fantasi. Som jag sa är den här sortens efterliv som en dröm, och därför är de andra människorna, inklusive Christina, bara undermedvetna projektioner och inte verkliga personer. Jag erkänner att det är så här jag förväntar mig att livet efter döden ska vara, som en evig sömn/dröm.

Under tiden, någonstans, lever den riktiga Sean och kanske till och med dricker kaffe med den riktiga Christina, men det finns ingen Stevens i hans huvud. Och epilogen är i samma värld som den riktiga Sean och Christina vandrar runt antingen tillsammans eller åtskilda. Huruvida det är en paradox eller en alternativ tidslinje från den ursprungliga i vilken Goodwin skickade tillbaka Stevens och sedan slutligen avslutade honom är inte så viktigt. Såvida man inte vill anta att Stevens inte är död och för närvarande drömmer sin dejt med Christina medan han ligger i labbet, och att det ögonblicket av tidsinfrysning bara återstartat honom tillbaka till labbet på nytt. Oavsett så är han inte på två ställen samtidigt.*

Och förhoppningsvis är allt detta begripligt, oavsett om du håller med eller inte. Som alltid är dessa tidsresefilmer och deras kvantbaserade förklaringar knepiga och kommer troligen att kräva ytterligare eftertanke och upprepad läsning och visning. Men för tillfället ska vi försöka reda ut andra tankar nedan.

* På grund av förvirringen måste jag notera att jag med “två platser samtidigt” menar inom samma dimension/realitet/tidslinje och hade inte för avsikt att avfärda idén om parallella världar. Men även med detta sagt kan jag ha förvirrat mig själv. Tekniskt sett skulle han kunna befinna sig på två platser samtidigt på samma sätt som det samtidigt finns två Martys år 1955 i “Tillbaka till framtiden”, på grund av tidsresor. Jag menar bara att hans medvetande i sig självt inte skulle kunna delas i två delar. Hur som helst ger jag mig själv ännu en huvudvärk.

Följ Spout på Twitter (@Spout) och bli ett fan på Facebook
Följ Christopher Campbell på Twitter (@thefilmcynic)