Den första stämningen mot Guggenheimstiftelsen väcktes i Paris distriktsdomstol 1992 av tre av Peggy Guggenheims barnbarn.David och Nicolas Hélion, Peggy Guggenheims två söner till sin första make, den franske konstnären Jean Hélion, deltog tillsammans med Sandro Rumney i stämningen.

Hélions och Rumney riktade flera anklagelser mot stiftelsen: att den hade flyttat eller gömt undan många av de verk som Peggy valt och ställt ut, att målningar som hon inte valt utställdes, att moderniseringen av samlingen inte överensstämde med bokstaven och andan i hennes önskemål, att de flesta av Pegeens målningar från ett rum som hennes mor hade dedikerat till henne hade flyttats. De hävdade att samlingen var ett originalkonstverk enligt fransk och italiensk lag och förtjänade särskilt skydd, och begärde 1,2 miljoner dollar i skadestånd.

Stiftelsen begärde att alla anspråk skulle avvisas och begärde i ett genkäromål betalning av 960 000 dollar. År 1994 avvisade domstolen i Paris alla krav och motkrav och beordrade Peggys barnbarn att betala stiftelsen 5 500 dollar i rättegångskostnader.

Hélions och Rumney överklagade beslutet, men 1996 nådde de båda parterna en överenskommelse. Uppgörelsen – som Guggenheimstiftelsen ville undvika en långdragen rättsprocess – ledde till att Peggy Guggenheim Collection Family Committee inrättades, med en “rent symbolisk funktion” under en inledande period på tre år. Medlemmarna var Peggys barnbarn och några av deras makar. Bland de förmåner som beviljades dem fanns fri entré till samlingen och andra Guggenheim-museer samt inbjudningar till vernissager och andra evenemang som anordnades av samlingen. Några av ättlingarna skulle kunna delta i ett årsmöte i palatset med samlingens direktör (Philip Rylands) och direktören för Guggenheim-stiftelsen i New York (då Thomas Krens) och hållas uppdaterade om samlingens verksamhet. Stiftelsen gick också med på att avsätta ett rum i palatset, som tidigare varit ett badrum och sedan ett laboratorium, för att ställa ut Pegeens verk.

Trots avspänningen fortsatte animismen mellan de två sidorna att bestå. Hélions och Rumney hävdade att de aldrig fick svar på formella förfrågningar om möten, och kunde bara delta i ett årsmöte en enda gång. Sandro Rumney berättade för mig: “I åratal presenterades samlingen mer eller mindre som Peggy ville, men vi märkte att, lite efter lite, andra verk av konstnärer som Peggy inte ens kände till … introducerades i samlingen”. Stiftelsen sade att Krens höll flera möten med barnbarnen under 1997 och att Rylands regelbundet skrev brev till kommittén för att informera dem om samlingens verksamhet. Stiftelsen uppgav också att två av Rumneys söner hade haft praktikplatser vid samlingen.

Rumney och Rylands är oense om huruvida de kom överens. Rumney berättade för mig: “Förhållandet var inte varmt. Det var bara ‘God morgon’. Hur mår du? Det var allt. Jag blev aldrig bjuden på lunch. De utställningar som jag deltog i var inte i ett av huvudgallerierna och ibland i närheten av restaurangen.” Så är det inte, säger Rylands. I ett e-postmeddelande som skickades via Guggenheimmuseets presstjänst påminde han om att han och Rumney hade arbetat “harmoniskt” med Rumneys utställningar, “som Sandro ofta uttryckte sin tacksamhet för”, och att en av Rumneys utställningar var på Grand Canal-terrassen i palatset och att en annan var i trädgården.

Det var installationen av några av verken från Schulhofs samling i palatset (som godkändes av stiftelsen, enligt en talesman för Guggenheim-museet i New York) som var den slutliga brytpunkten för Rumney. I sina memoarer erkände han att när han 2013 upptäckte den nya skyltningen i palatset “skrek han åt Philip Rylands inför sina gäster”. Rumney berättade: “Jag sa till Rylands att jag kommer att stämma honom.”

I mars 2014 begärde Rumney och hans söner, tillsammans med Nicolas Hélion och hans son och dotter (David Hélion hade avlidit i en stroke 2008), att distriktsdomstolen i Paris skulle återkalla gåvan av Peggy Guggenheims samling till Guggenheim Foundation, med motiveringen att villkoren för gåvan inte hade uppfyllts. De begärde att domstolen skulle ta bort alla omnämnanden av Schulhofs samling samt skyltarna för två andra utställningar, Gianni Mattioli Collection och Patsy R. andRaymond D. Nasher Sculpture Garden. Rumneys och Hélions hävdade också att stiftelsen hade “vanhelgat” Peggys grav i palatsets trädgård genom att sätta upp skyltar där och hyra ut trädgården för evenemang.

Rudolph Schulhof, en tjeckiskfödd New Yorkare som grundade ett hälsokort- och förlagsföretag, var stiftelsens förvaltare från 1993 till sin död 1999. Hans hustru Hannelore var en av grundarna av Peggy Guggenheim Collection Advisory Board och satt i styrelsen fram till sin död 2012. Samma år testamenterade Hannelore Schulhof 80 verk av europeisk och amerikansk efterkrigskonst till Guggenheimstiftelsen i Venedig. Bland de konstnärer som representerades fanns Willem de Kooning, Richard Diebenkorn, Jean Dubuffet, Jasper Johns, Ellsworth Kelly, Franz Kline, Joan Mitchell, Barnett Newman, Cy Twombly och Andy Warhol. (Michael Schulhof, parets son, avböjde att bli intervjuad för den här artikeln och uppgav via Guggenheimmuseets presstjänst att det var hans “policy att inte tala med pressen om en fråga som är föremål för en rättstvist”.)

Carol Vogel skrev i New York Times att Schulhofs gåva skulle “kraftigt utöka museets djup”. Men notiserna var långt ifrån enhälliga. Fred Licht, intendent för Peggy Guggenheim Collection från 1985 till 2000, berättade för mig: “Det är absolut fel och moraliskt förkastligt att bryta hennes vilja. Jag betraktar det som ett brott. Gravrån.”

Gianni Mattiolis, en förmögen Milanos bomullshandlare, samling – 25 målningar och en teckning, bland annat verk av italienska futurister – var långtidslånad till palazzo från 1997 till förra året, då den återlämnades till Mattiolis dotter. Nasher Sculpture Garden öppnades i palatset 1995 efter att familjen Nashers gjort en gåva på minst 1 miljon dollar. (Sarah Austrian berättade att hon inte kunde avslöja den exakta summan eftersom avtalet innehåller en sekretessklausul). Raymond Nasher var en fastighetsutvecklare och bankir som tillsammans med sin fru Patsy byggde upp en viktig samling av samtida skulpturer och grundade Nasher Sculpture Center i Dalla för att hysa den. I dagsläget finns det förutom Schulhofs samling (som finns i en flygel av museet som kallas Barchessa) 117 verk utanför Peggy Guggenheims ursprungliga samling i palatset, huvudsakligen förvärvade genom donationer, bland annat sex verk som donerats av Sandro Rumney. När jag frågade Rumney om han vill att de 117 verken ska flyttas svarade han: “Ja, de kan lätt ställas ut i de andra byggnaderna som ligger i anslutning till palazzo.”