Denna artikel undersöker de typiska egenskaperna och de konstitutionella konsekvenserna av ett till stor del försummat fenomen som jag kallar “demokratisk statskupp”. Hittills har den akademiska juridiska litteraturen analyserat alla militärkupper utifrån en antidemokratisk ram. Denna konventionella ram anser att militärkupper är helt och hållet antidemokratiska och utgår från att alla kupper begås av makthungriga militärer som försöker avsätta befintliga regimer för att kunna styra sina nationer på obestämd tid. Enligt den rådande synen utgör därför alla militärkupper en skymf mot stabilitet, legitimitet och demokrati. Denna artikel, som bygger på fältarbete som jag genomförde i Egypten och Turkiet 2011, utmanar denna konventionella syn och dess underliggande antaganden. I artikeln hävdas att även om alla militärkupper har antidemokratiska drag är vissa kupper klart mer demokratifrämjande än andra eftersom de svarar på folklig opposition mot auktoritära eller totalitära regimer, störtar dessa regimer och
lättar fria och rättvisa val.
Efter en demokratisk kupp styr militären tillfälligt nationen som en del av en interimsregering tills demokratiska val äger rum. Under hela den demokratiska övergångsprocessen beter sig militären som en egenintresserad aktör och förankrar, eller försöker förankra, sina politiska preferenser i den nya konstitution som utarbetas under övergångsperioden. Förankring i konstitutionen kan ske på tre olika sätt: processuellt, materiellt och institutionellt. I artikeln används tre jämförande fallstudier för att illustrera fenomenet demokratisk kupp och tesen om konstitutionell förankring: (1) 1960 års militärkupp i Turkiet, (2) 1974 års militärkupp i Portugal och (3) 2011 års militärkupp i Egypten.

Läs hela inlägget (PDF)