Många romerska provinsialer var kristna högre präster. Mellan legaliseringen av kristendomen av Konstantin omkring 313 och antagandet av kristendomen som Roms lagliga religion av kejsar Theodosius I år 380 fick de kristna samfunden enorma donationer av mark, arbetskraft och andra gåvor från kejsare och rika konvertiter. Det kristna prästerskapet, som ursprungligen var ett organ bestående av äldste i samhället och funktionärer inom förvaltningen, fick gradvis sakramental auktoritet och anpassades till de olika graderna inom den kejserliga statsförvaltningen. Varje civitas (samhälle eller stad), en urban enhet och dess omgivande distrikt, hade sin biskop (från latinets episcopus, “övervakare”). Eftersom det hade funnits fler romerska civitates i de italienska och provinsiella europeiska områdena fanns det fler och vanligen mindre stift i dessa regioner än i det avlägsna norr och öster.

Under 500- och 600-talet tog biskoparna successivt på sig ett större ansvar för att försörja städerna och förvalta deras angelägenheter, och ersatte därmed de lokala myndigheter som i århundraden hade underbyggt och utgjort imperiets lokala förvaltning. Två biskopar, Ambrosius av Milano (339-397) och Gregorius I av Rom (påve 590-604), skrev inflytelserika handböcker om biskopens och andra klerikala plikter och ansvar gentemot församlingarna. Dessa verk satte standarder för alla senare biskopar och följs fortfarande i många kyrkor.

Bortsett från biskoparna och deras underordnade präster, som tog hand om de andliga och materiella behoven hos de kristna som levde i världen – det “sekulära prästerskapet” – fanns det också samhällen av munkar och religiösa kvinnor som hade flytt från världen. Dessa gemenskaper var oberoende, även om de nominellt stod under den lokala biskopens kontroll, och de följde olika levnadsregler – därav deras benämning som “reguljära prästerskap” (av regula, “regel”). Den mest inflytelserika klosterregeln i den latinska kristendomen efter 800-talet var Benedictus av Nursia (ca 480-547). Benedikts regel föreskrev en klosterdag med arbete, bön och kontemplation, vilket gav en psykologisk balans i munkarnas liv. Den upphöjde också det manuella arbetets värdighet i Guds tjänst, något som länge föraktades av antikens elit. Benedikts kloster i Monte Cassino, söder om Rom, blev ett av de största centra för benediktinerklostret.

Klosterväsendets ursprung ligger i de egyptiska och syriska munkarnas asketiska praktik, som förflyttades till Västeuropa genom texter som den latinska översättningen på 400-talet av den helige Antonius liv (av patriarken Ataanasius av Alexandria) och genom vida kringresande observatörer som teologen och munken Johannes Cassian (360-435). Dessa influenser över hela Medelhavet var bland de sista exemplen på kommunikationsnätverket i den äldre, ekumeniska Medelhavsvärlden. Klosterväsendet utvecklade och upprätthöll en kraftfull asketisk dimension i både grekisk och latinsk kristendom som ökade i betydelse när klosterväsendet självt kom att definiera idealet för det klerikala livet i väst.

I fallet Martin (316-397), en före detta romersk soldat som blev en vandrande helig man, kombinerades den monastiska asketismen med det episkopala ämbetet, eftersom Martin så småningom blev biskop av Tours i Gallien. Han betonade omvändelsen av hedningar på landsbygden, samt att han betjänade eliten i städerna och på landsbygden. På Iberiska halvön ägnade sig munken och biskopen Martin av Braga (ca 515-580) också åt religiös undervisning av lantliga människor. Hans arbete utgjorde en inflytelserik modell för den senare omvändelsen i Nord- och Östeuropa.

Medan de grekisk-kristna kallade sin kyrka och religion för ortodoxa, antog de latinkristna termen katolsk (från catholicus, “universell”). Termen katolsk kristendom användes ursprungligen för att autentisera en normativ, ortodox kristen kult (system av religiös tro och ritual) på grund av dess universalitet och för att karaktärisera olika trosuppfattningar och praktiker som heterodoxa på grund av att de endast var lokala och inte återspeglade varaktighet, enhällighet eller universalitet. Dessa tre kännetecken för latinsk ortodoxi definierades av den monastiske författaren Vincent av Lérins från 500-talet (död ca 450) och antogs generellt i hela den latinska kyrkan.

Den andliga rörelse som skilde sig från ortodoxins normer definierades som heterodoxi, eller kätteri. De tidigaste av dessa var flera former av judaiserande kristendom och gnosticism, en dualistisk tro på asketism och andlig upplysning. När kristendomen väl var etablerad i hela riket fördömdes även andra lokala rörelser. Donatism, tron bland många kristna i Nordafrika att kristna ledare som hade böjt sig för den hedniska kejserliga förföljelsen före 313 hade förlorat sin präststatus och behövde återinvigas, var den första större heterodoxa praxis som behandlades – och fördömdes – vid ett kejserligt kyrkokoncil (411). Andra rörelser var arianismen, som ifrågasatte Jesu gudomlighet, och pelagianismen, som förnekade arvsynden och betonade rent mänskliga förmågor för att uppnå frälsning. Andra trosuppfattningar, vanligen sådana som motsatte de alltmer normativa lärorna om treenighet (tron att gudomen innefattar tre jämbördiga, samtida och samvarierande personer) eller kristologi (tolkningen av Kristi natur), fördömdes också som kätteri.

Den normativa kristendomen, som kom till uttryck i den kejserliga lagstiftningen, i kyrkokoncilier och i verk av inflytelserika kristna författare, blev gradvis trosuppfattningen för Europas nya regionala härskare. Inom denna breda, universella ideologi grundade dock många av de nya kungarna och folken sina anspråk på legitimitet och en gemensam identitet på sina egna versioner av den latinska kristendomen, som kom till uttryck i lokal lagstiftning, ritualer, helgonkulter, heliga platser och helgedomar samt helgonreliker. Helgonkulterna och deras reliker tjänade till att territorialisera hängivenheten, och kontrollen över dem var ett utmärkande tecken på legitim makt. Även om det äldre imperiet och de nya, icke-imperiala länderna i Europa dit en ny kultur expanderade kom att kalla sig Christianitas (“kristendom”), var de i praktiken uppdelade i många fristående enheter som har kallats “mikrokristendomar”, var och en baserad på den hängivna identiteten hos kungen, prästerna och folket.