“Ljudet av hans desperata skrik, som skrek av ånger när han föll till sin självförvållade död, var så inälvligt att det fortfarande hemsöker mig…”
En man hoppade från 26:e våningen i höghuset mittemot min lägenhet. Jag hörde det hela. Jag såg det inte, men jag hörde det. Ljudet av hans desperata skrik – skrikande av ånger när han föll i döden – var så inälvligt att det fortfarande hemsöker mig veckor senare.
Det var en trevlig våreftermiddag. Min partner och jag njöt av en fridfull middag på vår pittoreska uteplats. Vi bodde på den upphöjda första våningen i ett gårdshus med flera lägenheter i Chicago. Vi pratade om livet och åt pasta och sallad medan ljudbilden från vårt grannskap ekade genom gården. Det surrande brölet från flygplan ovanför oss, det surrande ljudet från bilar som körde förbi, de svischande bromsarna och mumlande meddelanden vid busshållplatsen, sparvar som kvittrade i träden, klirrande hundkoppel och ibland det avlägsna ljudet av sirenen från ett utryckningsfordon. Dessa välbekanta och eviga ljud, ljudet av tystnad i en storstad, skulle snart avta till det värsta ljudet jag någonsin hört.
Vi hade just avslutat middagen. För första gången öppnade vi alla fönster i vår lägenhet för att låta den milda brisen passera igenom. Min partner satt i soffan medan jag gick till köket för att ställa in disken i diskbänken. När jag gick tillbaka in i vardagsrummet hände det. Under två långa, ihållande sekunder lät en mansröst ett bloddrypande skrik följa av ett kortare skrik som avbröts av en hög smattrande smäll. Ljudet ekade så högt att det slet sönder min själ. Ljudet krossade dagens sällsynta lugn. På något sätt visste jag exakt vad som hade hänt. Min partner frågade: “Har någon blivit påkörd av en bil?”. Jag tar en stund för att mäta mitt svar.
“Nej”, säger jag till henne. “Folk gör inte… det ljudet när de blir påkörda av en bil.” Uppenbarligen hade jag hört folk skrika förut. I rädsla, i smärta, i chock, men jag hade aldrig hört någon skrika så här. Det var ljudet av en människa i skräck.
“En del av mig vill glömma mannens röst, en annan del vill alltid minnas.”
Jag har haft svårt att försöka beskriva ljudet, även för mig själv. En del av mig vill glömma mannens röst, en annan del vill alltid minnas. Skriet var nästan overkligt, men ändå det mest verkliga ljudet man kan tänka sig. Skriet var snarare en kort serie av två på varandra följande skrik. Det första skriket stoppade mig i mitt spår. Det var högt och genomträngande. Det andra skriket var högre och tio gånger mer skräckinjagande än det första. För mig lät de som desperata vädjanden från en man som plötsligt hade insett att hans beslut var slutgiltigt. Han visste att det inte skulle finnas någon utväg. Jag hade aldrig bevittnat ett självmord, men när jag hörde ljudet visste jag genast att någon hade hoppat från byggnaden.
Sekunder efter att det hade hänt stod jag fortfarande mitt i mitt vardagsrum. Även om jag var säker på vad som hade hänt, övervägde mitt sinne kortfattat de andra möjligheterna. Hon kanske har rätt. Blev någon påkörd av en bil? Nej, när en bil kör på någon händer det snabbt. Man ser det inte komma och skriket varar inte så länge. Det låter inte heller så. Har någon fallit från tredje våningen i mitt hus? Jag tror inte det. Skrikets skräcknivå stod inte i proportion till ett fall från 30 fot. Efter en stund gick jag slutligen mot balkongen för att undersöka saken. Jag förberedde mig för vad jag skulle få se. Jag visste att någon hade hoppat eller fallit. Jag misstänkte att det var från höghuset. Jag visste att det skulle vara synligt från min balkong. När jag sträckte mig mot balkongdörren tvekade jag.
“Jag visste att någon hade hoppat eller fallit. Jag misstänkte att det var från höghuset.”
De som känner mig vet att jag i en nödsituation ofta är den första att agera. Nästan alltid är jag den första som erbjuder hjälp medan andra tvekar. Men den här gången när min hand sträckte sig efter balkongdörren stannade jag upp. Jag stod där en lång stund. Det var okarakteristiskt för mig att tveka på detta sätt i den här typen av situation. I en nödsituation blir jag aldrig avskräckt av att se ett blodbad, blod, brutna ben etc., men den här gången var saker och ting annorlunda. Jag var inte bara en före detta pojkscout som råkade ut för en olycka. Jag förstod att detta skulle bli en av de mest fruktansvärda personliga erfarenheterna i mitt liv. En som började mindre än 20 sekunder tidigare. Det skulle bli ett minne som skulle ge märken. De skrik som den här mannen släppte ut berättade för mig att efterdyningarna av det som just hade hänt kunde bli något som jag inte ville se. Trots detta öppnade jag motvilligt dörren och klev ut på balkongen.