Par eller individer har vanligtvis rätt att bestämma vilken spermabank och vilken donator de vill använda. Information om donatorns fysiska egenskaper, ras, etnisk bakgrund, utbildningsbakgrund, karriärhistoria och allmänna hälsa bör finnas tillgänglig. Många banker tillhandahåller skriftliga profiler om de donatorer de har tillgängliga. Vissa spermabanker är öppna för att tillhandahålla icke-identifierbar information om donatorn (även fotografier) samt tillhandahålla en tjänst för vuxna avkommor för att få information om donatorn.

The American Society for Reproductive Medicine rekommenderar att läkare endast använder fryst sperma och att provet fryses och förvaras i minst 180 dagar. Donatorn bör genomgå ett första hiv-blodtest (testet för aids-virus), och bör sedan testas på nytt och ha ett negativt resultat på hiv-testet innan det frysta provet används.

Alla donatorer bör genomgå tester för vissa infektioner, t.ex. syfilis, hepatit B, cytomegalovirus (CMV), gonorré, klamydia, streptokockarter och trichomonas. Alla dessa organismer kan överföras via sperma till en kvinna. Vissa kan ha allvarliga effekter på fostret, medan andra främst påverkar kvinnan. Donatorns sperma bör också kontrolleras för förekomst av vita blodkroppar som kan tyda på en infektion i könsorganen.

Donatorer utesluts från ett donatorprogram om han eller hans sexuella partner har upplevt något av följande: en blodtransfusion inom ett år, en historia av homosexuell aktivitet, flera sexuella partners, en historia av intravenöst narkotikamissbruk, eller en historia av genital herpes.
För att påbörja DI bör en noggrann medicinsk och reproduktiv historia tas på kvinnan och en rubellatiter, blodgrupp och antikroppstest för CMV bör göras. Om kvinnan testar negativt för CMV bör endast en CMV-negativ donator användas. Vissa mottagningar vill dokumentera normala ägglossningsmönster och många läkare beställer ett hysterosalpingogram för att dokumentera att kvinnans äggledare är öppna.