För 75 år sedan förklarade de allierade styrkorna segern i Europa den 8 maj 1945. Miljontals människor över hela kontinenten hade förföljts, fördrivits och dödats på grund av sin nationella, etniska eller religiösa bakgrund.

För vissa, däribland de judar och romer som hade överlevt Förintelsen, tog krigsslutet makten från deras förföljare och bödlar.

Min forskning följer historien om de omkring 14 miljoner etniska tyskar som fördrevs av nationella regeringar i Östeuropa i slutet av andra världskriget, som en reaktion på de grymheter som begicks av Nazityskland. Deras lidande skulle komma att påverka den tyska och europeiska politiken ända fram till i dag.

Storier av historia

Med minst ett årtusende tillbaka i tiden hade människor som talar tyska och följer tyska kulturella traditioner spridit sig över Östeuropa i erövrings- och migrationsvågor. När Europas gränser ritades om i slutet av första världskriget blev dessa människor betydande minoriteter i Tjeckoslovakien, Ungern, Italien, Polen och Jugoslavien.

Mellan de två världskrigen konfiskerade myndigheterna i Polen och Tjeckoslovakien flera tusen etniska tyskars landområden och rättfärdigade dessa åtgärder som ett svar på tidigare orättvisor som tyskarna hade tillfogat dem när de härskade i dessa regioner.

När han steg till makten i Tyskland förespråkade nazistledaren Adolf Hitler föreställningen om en större tysk nationell identitet, vilket tilltalade dessa minoritetsbefolkningar som levde utanför Tysklands gränser. På 1930-talet stödde nazistpartiet likasinnade politiska partier i omgivande länder. Särskilt det högerextrema Sudetentyska partiet kunde innan kriget bröt ut locka till sig ett betydande antal etniska tyska anhängare i Tjeckoslovakien.

Under krigets första dagar deporterade de polska myndigheterna 15 000 etniska tyskar österut av rädsla för att de skulle samarbeta med Hitlers styrkor. Krigsparanoia resulterade också i att över 4 000 civila från denna minoritetsbefolkning dödades. Även om många etniska tyskar runt om i Östeuropa stödde Tredje riket, tog en del av dem till vapen mot nazisternas invasion av deras länder.

En tvångsförflyttning

Vid Potsdamkonferensen som hölls i juli och augusti 1945 för att planera styrningen av Europa efter kriget kom segrarna – USA, Storbritannien och Sovjetunionen – överens om att flytta Tysklands östra gräns mot Polen västerut. Som ett resultat av detta förlorade Tyskland ungefär en fjärdedel av det territorium som det hade styrt 1937, innan kriget började. Tyska medborgare i dessa områden förlorade sina landområden, som blev en del av Polen, med en liten del tilldelad Sovjetunionen.

I Potsdam kom de allierade också överens om att avlägsna etniska tyskar från Central- och Östeuropa och konsolidera dem i den nya tyska staten. De hoppades att detta skulle förhindra framtida konflikter som skulle kunna uppstå om betydande tyska minoriteter stannade kvar inom andra nationers gränser. Denna tvångsförflyttning skulle “genomföras på ett ordnat och humant sätt”, enligt ländernas överenskommelse.

Men våldsamma utvisningar hade redan börjat. Européer som hade erövrats, förtryckts och förföljts av nazisterna vände sin ilska mot de etniska tyskarna i sina egna samhällen, av vilka många hade bott där i flera generationer.

Runt om i Östeuropa berövades etniskt tyska familjer sin mark och egendom och fick bara ta med sig en resväska med tillhörigheter. En stor del av deras kontanter och andra värdesaker konfiskerades av både statliga myndigheter och medborgare. I ett fall tvingade myndigheterna i den tjeckiska staden Brno 20 000 etniska tyskar att i maj 1945 gå de cirka 40 milen till närmaste gräns. Cirka 1 700 av dem dog under marschen.

Mellan 1944 och 1950 resulterade dessa utvisningar i att över en halv miljon etniska tyskar dog, och vissa experter hävdar att dödssiffran överstiger två miljoner. Dödsfallen berodde på en mängd olika orsaker, inklusive men inte begränsat till undernäring, sjukdomar, fysiskt våld och tid i interneringsläger. År 1950 hade Östeuropa ungefär en fjärdedel av sin etniska tyska befolkning före kriget. Förintelsen däremot dödade 6 miljoner judar, eller två tredjedelar av Europas judiska befolkning före kriget, och drev de flesta av de övriga ut ur Europa.

Upplevelser i Västtyskland

Omkring 12 miljoner utvisade etniska tyskar tog sig till efterkrigstidens Tyskland. De 4 miljoner som anlände till Östtyskland fick visst socialt och ekonomiskt stöd från de sovjetiska myndigheterna, men fick se sina politiska aktiviteter strikt begränsade.

I Västtyskland överväldigades de styrande allierade militärförvaltningarna av dessa nyaste europeiska flyktingar. Krigets förödelse, inklusive stadsbombningar och närstrider, hade skadat eller förstört mer än 20 procent av Tysklands förkrigshus och lägenheter. De nyanlända skickades till landsbygdsområden med mindre befolkning och större tillgång till bostäder.

Lokalbefolkningen på landsbygden hade undgått det värsta av kriget och hade svårt att leva sig in i de fördrivnas lidande. En del av lokalbefolkningen tvingades inhysa sina nyanlända landsmän, vilket ledde till trängsel i hemmen och spänningar mellan de två grupperna. Andra nyanlända hamnade, ibland i åratal, i statliga läger som i en rapport beskrevs som “helt olämpliga för mänsklig bebyggelse.”

Bildandet av en politisk rörelse

För att försvara sina behov sökte vissa fördrivna personer politisk makt och bildade 1950 ett politiskt parti med namnet “All German Bloc/League of Expellees and Deprived of Rights”. Partiet, som är känt under sin tyska akronym GB/BHE, arbetade för att förbättra de ekonomiska och sociala villkoren för fördrivna personer. GB/BHE fick 5,9 % av rösterna i det federala valet 1953, vilket gjorde det till det femte största partiet i Västtyskland.

Dets väljarmakt avtog i takt med att fördrivna personers ekonomiska situation förbättrades under Västtysklands ekonomiska uppsving efter kriget. Några ledare från det numera nedlagda GB/BHE hjälpte till att grunda det högerextrema Nationaldemokratiska partiet 1964. Ett antal tidiga politiska ledare för fördrivna personer hade också kopplingar till nazismen, däribland åtta av de 13 grundarna av den mer politiskt moderata nationella paraplygruppen Federation of Expellees. Både federationen och Nationaldemokratiska partiet är fortfarande aktiva i dag.

De utvisades sak förblev viktig i tysk politik. Under 1960-talet upprätthöll alla landets stora partier sitt engagemang för att återta de territorier som förlorats genom Potsdamöverenskommelsen. Detta krav visade sig dock vara politiskt ogenomförbart. Det internationella samfundet höll Tyskland och dess folk ansvariga för Förintelsen och var inte intresserade av att uppfylla de fördrivnas politiska krav. De etablerade partierna övergav gradvis frågan.

Fördrivna frågor har fortsatt att orsaka spänningar mellan Tyskland och dess östra grannar. I slutet av 1990-talet krävde vissa grupper av fördrivna personer att Polen och Tjeckien skulle be om ursäkt för sin behandling av de fördrivna innan de fick tillåtelse att ansluta sig till Europeiska unionen. I början av 2000-talet ledde krav på ett museum och arkiv som dokumenterar deras öde till spänningar med Tysklands östra grannar.

Under 2019 skapade det högerpopulistiska partiet Alternativ för Tyskland en arbetsgrupp för att “bevara arvet från tyska öst”, vilket gör att arvet från fördrivningen är aktivt i tysk politik ända fram till idag.