I dessa märkliga och oroliga tider visar en fråga som vi inte ofta tänker på sina glittrande tänder. Den frågan handlar om ondskans ursprung och natur. Ju fortare världen går sönder, ju högre hatets, ondskans och raseriets krafter vrålar, desto mer konfronteras vi med denna stora och fruktansvärda fråga: Hur kan människor begå onda handlingar? Är människor ohjälpligt onda? Vad är det som driver hela samhällen mot sann och bestående skräck?
Det är lustigt. När man tänker efter har människan för denna djupaste fråga bara hittat en knapp handfull förklaringar. Kanske har vi inte tänkt tillräckligt hårt eller tillräckligt bra på det – men jag ska återkomma till det. Hittills finns det tre förklaringar till ondska, för att vara exakt. Människor föds onda. Människor görs onda. Eller så ligger ondskan i betraktarens öga, vilket innebär att den inte existerar alls.
Låt oss betrakta dessa en efter en – för det märkligaste av allt är att ju säkrare och enklare dessa idéer tycks vara, desto mer fruktansvärt och ironiskt slår de tillbaka.
Är människor födda onda? Detta är den grundläggande idén inom alla fascismer. Vissa människor är ädla, rena och värdiga – och de föds så. Deras godhet finns i deras blod, som bara flyter genom hemlandet. Men vissa människor är oädla, orena och ovärdiga. Ovärdiga till vad? Att vara människor överhuvudtaget. Men varför är det så? Det beror på att de är onda till sin natur – ondskan finns i deras blod, som till sin natur är korrupt. De är födda brottslingar, lögnare, fuskare och bedragare. Precis som nazisterna sa om judarna eller amerikanerna om de svarta.
Men vad händer härnäst, om vi tror att vissa människor är födda onda? Jo, det är bara naturligt att syftet med våra samhällen blir att förvisa, utrota eller förslava dem. Att vi kommer att använda och missbruka och förnedra dem. När allt kommer omkring kan ondskan inte tillåtas existera, utom i det allmännas tjänst. Och därför dödade nazisterna judarna och amerikanerna förslavade de svarta. Men jag vill att ni ska se ironin. Tron på att vissa människor föds onda är det som har orsakat de mest ondskefulla handlingarna i hela mänsklighetens historia.
När vi tror att människor föds onda måste vi uppenbarligen begå ett allvarligt misstag – för det är vi som i slutändan begår grymheter, skräck och förintelse, inte de. Det är vi som slutar med att göra otänkbara saker när vi fördömer andra som naturligt dåliga och stoltserar med oss själva som naturligt goda. Den största källan till ondska i mänsklighetens historia är den felaktiga tron att vissa människor föds onda, vilket förvränger oss till karikatyrer av godhet, tills vi har blivit just den ondska vi fördömer, och begår just de grymheter vi fruktar. Så ironiskt. Så roligt. Så tragiskt.
Och ändå var detta mänsklighetens tillstånd fram till 1942. Under alla sina långa årtusenden trodde människorna på denna märkliga och dåraktiga myt – vi föds goda, de föds onda. Från Sparta till Persien till Rom till korstågen definierar denna myt historien. Varför är det så? Jo, anledningen är enkel. Människor är moraliska varelser, och de tycker om att känna att de är goda. Men moral är inte så enkel som vi tror. Det är inte bara att göra anspråk på att vara högtstående, samtidigt som man klättrar ner i avgrunden.
Och sedan kom de stora krigen. I deras skugga uppstod en ny teori och förståelse av ondskan. Freud, Keynes, Arendt, Camus, Brecht, Sartre. Vad hade de alla gemensamt? De konstaterade att ondskan inte var inneboende hos någon – utan omständlig. De bästa och ädlaste människorna kunde lätt drivas till ondska av fattigdom, sade Keynes och Brecht, ekonomen och dramatikern. Av en känsla av rädsla och hot i vardagen, sa Freud. Byråkrati och sociala normer, sa Arendt. Av upplösningen av den mänskliga möjligheten, sade Camus och Sartre, som fanns utan mått eller gräns i varje varelse.
Men jag vill att ni ska se omfattningen av denna prestation, för enligt min mening är den en av de största i mänsklighetens historia. Det skedde äntligen en revolution i vårt sätt att tänka på ondskan. Efter två stora krig var mänskligheten äntligen redo att räkna med den stora och fruktansvärda frågan om ondska. Den lade sina gamla och dåraktiga myter åt sidan – dessa smutsiga människor föds onda, vi rena människor föds goda – och såg lite tydligare på världen. Och dess största hjärnor såg alla samma sak: ondska är inte något vi föds med. Det är något vi lär oss, vi lär oss, vi drivs till det. Ondska är något vi förvandlas till, inte något vi är.
Vilken vacker och genljudande idé. Under hela mänsklighetens historia dessförinnan, utom kanske Kristus och Buddha och profeterna, hade ingen riktigt vågat tänka en sådan sak – och definitivt inte efteråt. Myten om den inneboende ondskan hade orsakat krig efter krig, pogrom efter pogrom, folkmord efter folkmord.
Och nu är vi här igen. Ondskan slingrar sig upp ur avgrunden i dessa dagar. Och ändå tänker vi inte särskilt bra på det. För det mesta är vi små nietzscheaner, som underförstått tror att makt är rätt, att makt är livets enda mål och att ondskan därför inte har någon objektiv verklighet. Om jag kan dominera dig och få dig att gilla det, vem kan då säga att det är ont? Om jag kan exploatera dig och få dig att tro att det är bra och rätt och rättvist, vem är då någon annan som kan kalla det ont?
Tänk på det. Är inte det logiken i nuet? Det finns inga absoluta eller röda linjer kvar. Girighet är bra och egoism är allt. Dygd är vice och vice är dygd. Allt har vänts upp och ner i en värld där ondskan inte längre gör anspråk på social fakticitet eller moralisk verklighet – därför att vänstern tog lektionen från gårdagens stora hjärnor för långt, och tänkte, ja, om ondska är omständlig, varför då bry sig om att kalla något för ont överhuvudtaget? Allt är relativt, eller hur?
Och därför kallar vi det inte för vad det är. Vi utmanar det inte med ett högre gott. Vi lär inte ut ondskans historia – inte historien om grymheter, utan hur vårt sätt att tänka på det har förändrats – i skolorna. Och därför är jag rädd att vi inte minns oss själva, denna långa och fruktansvärda historia. Hur vidskepliga myter om ondskan ironiskt nog gjorde människor mindre goda och mer onda.
Men just därför är ondskan en mänsklig realitet, som vi inte kan kringgå med smarta språkliga eller semantiska lekar eller rationaliseringar. När vi säger att vi har förklarat ondskan, åtminstone lite bättre, under det senaste århundradet, genom att motbevisa gamla myter, betyder det inte att ondskan inte existerar – utan att den gör det, och kommer att göra det, och av den anledningen måste vi komma ihåg hur långt vi har kommit, och hur långt vi ännu har kvar att gå.
Jag anser att det räcker om vi kommer ihåg bara så här mycket. Så länge goda människor trodde på myten att de ensamma var födda så, skrattade historien åt deras hybris, vred den på sig själv och gjorde dem onda. Och av den anledningen tror jag att vara god i en tid som vänder sig till ondska innebär att förstå varför det aldrig har varit tillräckligt att hävda sin egen godhet, och inte heller att bara låtsas eller rationalisera eller ignorera frågan om ondska.
Att vara god i en tid som vänder sig till ondska innebär att man måste ha den ödmjukhet, det mod, den vishet och den nåd som krävs för att se att varje människohjärta kan vara alltför lätt att korrumperas och frätas sönder. Av behovet av att förnedra och förringa och nedvärdera andra, vilket inte är detsamma som godhet, utan dess förföriska förfalskning. Det är när ett liv förlorar sitt hopp, sin värdighet och sitt syfte, när det inte har något sätt att nå uppåt längre, som ondskan skrattar och slår rot och viskar – “dra ner dem istället! De förtjänar det! De är inte ens mänskliga!” Och just därför måste varje människohjärta få näring, solbelysas, lyftas upp och befrias – så att det kan blomstra.
Umair
Maj 2018