En ny kontroversiell studie tyder på att gravida kvinnor som dricker fluoriderat vatten kan riskera att deras barns IQ sjunker.
iStock.com/SolStock
Det fluorerade dricksvattnet, som först testades som ett experiment för att minska antalet hål i tänderna i Grand Rapids, Michigan, 1945, har sedan dess hyllats av U.S. Centers for Disease Control and Prevention i Atlanta som “en av folkhälsans största framgångssagor”. I dag får ungefär två tredjedelar av befolkningen i USA fluorerat kranvatten, liksom många människor i Australien, Brasilien, Kanada, Nya Zeeland, Spanien och Storbritannien. Nu kopplar en kontroversiell ny studie fluoridering till lägre IQ hos små barn, särskilt pojkar vars mödrar drack fluoriderat vatten när de var gravida.
Långvariga fluorideringskritiker hyllar studien, men andra forskare säger att den lider av många brister som undergräver dess trovärdighet. Hur som helst är det en potentiell bomb”, säger Philippe Grandjean, forskare inom miljöhälsa vid Harvard University som inte var inblandad i arbetet.
Fluorid är välkänt för att skydda tänderna mot karies genom att stärka tandemaljen. Det finns naturligt i låga koncentrationer i både sötvatten och havsvatten samt i växtmaterial, särskilt teblad. Under 1940- och 50-talen tillsatte folkhälsoforskare och tjänstemän i städer runt om i världen experimentellt fluorid i det offentliga dricksvattnet. De fann att det minskade förekomsten av karies med cirka 60 procent. I dag rinner fluorerat vatten genom kranarna hos cirka 5 % av världens befolkning, däribland 66 % av amerikanerna och 38 % av kanadensarna.
Men skepticism har följt med i denna praxis så länge som den har funnits. Vissa har beskyllt fluoriderat vatten för en rad olika sjukdomar, bland annat cancer, men den mesta kritiken har avfärdats som pseudovetenskap. Under årens lopp har dock ett litet antal forskare publicerat meta-analyser som ifrågasätter fluoreringens effektivitet när det gäller att förebygga karies. På senare tid har forskare publicerat småskaliga studier som tycks koppla prenatal fluoridexponering till lägre IQ, även om tandvårdsforskningsgrupper var snabba att ifrågasätta dem.
En studie som publiceras i dag i JAMA Pediatrics erbjuder kanske den mest uppmärksammade kritiken hittills. Psykologer och folkhälsoforskare tittade på data från Kanadas federalt finansierade Maternal-Infant Research on Environmental Chemicals program, en långtidsstudie av gravida kvinnor och deras barn i sex kanadensiska städer som började samla in data 2008 om allt från kost till utbildningsnivå och spår av bly och arsenik i urinen.
Omkring 40 procent av de nästan 600 kvinnorna bodde i städer med fluoriderat dricksvatten; de hade en genomsnittlig fluoridnivå i urinen på 0,69 milligram per liter, jämfört med 0,4 milligram för kvinnor som bodde i städer utan fluoriderat vatten. Tre till fyra år efter att kvinnorna hade fött barn gav forskarna deras barn ett åldersanpassat IQ-test. Efter att ha kontrollerat variabler som föräldrarnas utbildningsnivå, födelsevikt, alkoholkonsumtion före födseln och hushållsinkomst samt exponering för miljögifter som bly, kvicksilver och arsenik, fann de att om en mors fluoridnivåer i urinen ökade med 1 milligram per liter sjönk sonens (men inte dotterns) IQ-poäng med cirka 4,5 poäng. Denna effekt är i nivå med andra nyligen genomförda studier som undersöker IQ hos barn och blyexponering på låg nivå.
Med hjälp av en sekundär metod för att mäta fluoridintag – mödrars självrapportering av hur mycket kranvatten och fluoridrikt te de drack under hela graviditeten – fann de att en ökning av fluorid med 1 milligram per liter var förknippad med en nedgång av IQ-poängen med 3,7 poäng hos både pojkar och flickor. Självrapportering är en mindre allmänt accepterad metod eftersom den anses vara mindre tillförlitlig och benägen för felaktiga minnesuppgifter. Forskarna medger att de inte är säkra på varför det finns en könsskillnad mellan de två metoderna, även om de säger att det kan bero på att pojkar och flickor absorberar miljögifter i livmodern på olika sätt. För båda resultaten vägrar författarna att spekulera i den exakta mekanismen.
Om arbetet håller – ett stort “om”, eftersom resultaten redan har granskats noga – kan det få allvarliga konsekvenser för den offentliga politiken. Enligt rekommendationer från det amerikanska hälsoministeriet bör en liter fluoriderat vatten ge cirka 0,7 milligram fluorid. “Om du bara dricker en liter och dessutom dricker ett par muggar te räcker fluoridkoncentrationen i teet för att du ska komma över den föreslagna gränsen”, konstaterar Grandjean.
Författarna är fullt medvetna om att deras arbete är kontroversiellt, och en av dem – Vivka Green, doktorand i neuropsykologi vid York University i Toronto, Kanada – säger att hon hoppas att studien kommer att sätta fart på ytterligare forskning. “Vi försökte vara så försiktiga och försiktiga som möjligt”, säger hon. “Vi kommer inte in och säger att fluorid är ett gift eller något liknande. Vi låter bara … data berätta historien.”
I vetskap om att studiens resultat troligen skulle slå igenom tog JAMA Pediatrics det ovanliga steget att publicera en redaktionell anmärkning i samband med artikeln. “Beslutet att publicera den här artikeln var inte lätt”, skriver tidskriftens redaktör, barnläkaren och epidemiologen Dimitri Christakis vid Seattle Children’s Hospital i Washington. Han tillägger att artikeln “utsattes för ytterligare granskning av sina metoder och presentationen av sina resultat.”
Trots detta hävdar flera forskare att artikelns metodologiska brister undergräver dess betydelse. I ett uttalande till Science Media Centre i London, en oberoende organisation som hämtar expertutlåtanden om vetenskap i nyheterna, konstaterade psykologen Thom Baguley vid Nottingham Trent University i Storbritannien att uppgifterna “är mycket brusiga”, vilket innebär att de innehåller många andra faktorer som lätt kan leda till falska positiva resultat. Psykologen Stuart Ritchie vid King’s College i London tillade att resultaten knappt är statistiskt signifikanta och kallade dem “ganska svaga och gränssättande”. I sig själv bör studien “inte flytta nålen mycket alls i frågan om fluoridens säkerhet”, skrev han.
Lindsay McLaren, folkhälsoforskare vid University of Calgary i Kanada, håller inte med. Hon säger till Science att studien verkar både trovärdig och metodologiskt sund – men hon håller med om att det är för tidigt att ändra fluorideringspraxis. “Det är idealiskt att den offentliga politiken inte informeras av en enskild studie, utan av de bästa tillgängliga bevisen i sin helhet”, säger hon. “Det kommer att vara viktigt att fortsätta att granska och bedöma ny forskning om fluor och fluoridering.”