Detta är frågan som Dr. Charmaine Royal, docent vid institutionen för afrikanska & afroamerikanska studier, utmanade oss med under vårt sista seminarium under Huang-sommaren.

Frågorna slog mig till en början inte som en biologisk fråga. I mina öron för tankarna till initiativ för social rättvisa och catchy mantraner som “I don’t see race”, inte till strävan efter vetenskaplig kunskap. Jag hade alltid betraktat mig själv som biolog och såg ingen högre makt än den som står skriven i vår genetiska kod. Jag trodde att min orubbliga tro på biologin skulle göra det möjligt för mig att se saker och ting i ett annat, kanske mer sanningsenligt, om än mindre bekvämt, ljus än de flesta.

Och så tänkte jag på dr Royals fråga på ett biologiskt sätt. Mina vardagliga observationer hade alltid sagt mig att människor ser olika ut och har olika egenskaper. Biologins grundläggande principer hade alltid bekräftat och förklarat mina observationer och sagt mig att observerbara variationer orsakas av mycket verkliga, genetiska skillnader. Baserat på denna logiska tankeföljd verkade min slutsats – att ja, ras existerar verkligen – självklar. Men varför skulle dr Royal då ställa den här frågan till mig?

För att jag hade fel. I en banbrytande artikel baserad på Human Genome Project visade forskare att det inte finns några “raser” utan en enda mänsklig ras – inte i sociologiska termer, utan enligt biologin.

Projektet visade att det finns mer genetisk variation inom en enskild befolkningsundergrupp än mellan två olika befolkningsundergrupper. Det kan till exempel finnas mer genetisk mångfald inom en population i Asien än mellan samma population och en annan population i Europa.

Ett annat sätt att säga detta är att även om vissa populationer tenderar att samlas kring vissa regioner i världen är den variation som finns mellan dem kontinuerlig, inte diskret – det vill säga att olika populationer (t.ex, Asiater och kaukasier) är inte “grupperade” i diskreta genetiska raser, utan den genetiska variationen mellan individer varierar snarare enligt en glidande skala, där människor som befinner sig närmare varandra geografiskt sett har större genetiska likheter och de som befinner sig längre ifrån varandra har mindre likheter.

Om jag ska vara ärlig är jag inte ens helt säker på att jag helt och hållet har förstått forskningen som Dr. Royal diskuterade, eller matematiken som bevisade att den var sann (mycket komplexa saker). Men konsekvenserna var tydliga; denna forskning suddar ut gränserna mellan olika “raser”. Den bevisade att den traditionella idén om att det finns flera skilda raser som befolkar jorden helt enkelt är falsk; vi är alla medlemmar av den mänskliga rasen, och olika individer uppvisar olika egenskaper på en glidande variationsskala som baseras på deras geografiska läge.

Men även om jag var glad över att få lära mig något nytt av en världsberömd professor, var jag lite förvirrad över mig själv. Jag minns att en av mina första tankar som svar på Dr. Royals fråga var “naturligtvis finns det raser. Hur skulle det vara vettigt biologiskt om det inte gjorde det?”. Så här i efterhand var den tanken ett uttryck för hybris. Intressant nog är förutsättningen att genetisk variation orsakar observerbara skillnader fortfarande sann, men tolkningen (min tolkning) av detta faktum – att människor därför delas in i raser – är helt felaktig. Även om jag hade en förståelse för vetenskapen och hade full tilltro till vetenskapen hade jag fel. Biologiskt sett existerar inte raser. Och detta har allvarliga konsekvenser för andra definitioner av ras.

Socialt sett existerar t.ex. idén om ras förvisso. I Amerika blir färgade människor alltför ofta medvetna om sin “ras”. Arvet från slaveriet och Jim Crow manifesterar sig i de rasistiskt laddade ojämlikheterna i vårt straffrättsliga system, vårt politiska system och vårt samhälle som helhet. Rädsla för svarta och bruna människor har åter populariserats; massmord i “rasstolthetens” namn är vanligare än vad det borde vara.

Tyvärr pekar allt detta på att det finns en mycket verklig, mycket påtaglig idé om “ras” som fortfarande genomsyrar samhällets kärna. Före Dr. Royals föredrag hade jag aldrig funderat på hur mina övertygelser och min förståelse av vetenskap kunde påverka hur människor behandlas i samhället. Men kanske är det så att om man håller fast vid gammaldags föreställningar om biologisk ras så stöder man implicit de idéer som möjliggör de manifestationer av “samhällelig ras” som jag beskrev ovan. Till exempel kan implicita antaganden om ras bidra till feldiagnoser på sjukhus eller över-/underförskrivning på apotek.

Som människor har vi få verktyg som är mer kraftfulla än den vetenskapliga metoden, och om vi misstolkar den vetenskapliga metoden riskerar vi att missbruka vårt kraftfullaste verktyg på bekostnad av våra medmänniskor. När vi har rätt information ändrar vi vårt beteende på ett sätt som vi inte ens inser; när det gäller ras tror jag verkligen att allmänhetens förståelse av vetenskapen kan vara ett sätt att omstrukturera samhället.