Likt någon karaktär från en Oscar Wilde-fantasi var Mick Ronson fördömd att vara vacker, och det faktum att han blev berömd som David Bowies bollplank under den högljudda, glittriga röra som var 70-talets glamrock förminskar inte på något sätt hans fantastiska förmåga som gitarrist.

Lyssna bara på de största sexsträngade ögonblicken i hans soloarbete, med David Bowie och på andra håll och du kommer att uppleva hans råa kraft, saliggörande melodicism och genomgående moderna tillämpning av noise.

Syndigt nog dog Ronson för tidigt, han dog av inoperabel levercancer 1993, medan han arbetade på sitt sista soloalbum, Heaven and Hull (som släpptes postumt 1994).

Här är fem av denna ständigt underskattade glamrockpionjärs största gitarrögonblick.

David Bowie – “Moonage Daydream”

Jag var omkring 17 år gammal när jag för första gången fick höra David Bowie och Spiders from Mars på Don Kirshners Rock Concert sent en lördagskväll.

Jag hade naturligtvis vetat att jag ville bli gitarrist sedan jag såg Beatles 1964 på Ed Sullivan Show och senare de tidiga Who på Today Show. Att växa upp nära San Franciscos Haight-Ashbury under Summer of Love var också en inspiration. Men denna spärr av buller, riff, licks, ljus, kostymer och ganska konstiga och osmakliga iscensättningar visade mig hur kraftfull, farlig och euforisk rockmusik kunde vara, och jag var en riktig goner efter det.

Jag dumpade den akustiska gitarren, de frustrerande “Michael Row Your Boat Ashore”-lektionerna med den 90-åriga svenska gitarrlärare som min mor hade anställt, och letade efter en Les Paul och den största förstärkare jag kunde hitta.

Jag slutade med en fruktansvärt dålig japansk kopia av en Les Paul och en enorm halvledarförstärkare som lät som skit, men jag hade knäckt koden. Tack för skjutsen, Mick…

“Slaughter on 10th Avenue”

Jag hade inte intresserat mig särskilt mycket för instrumental gitarr på 70-talet. Jag gillade Duane Eddy, Ventures och Dick Dale – och jag hade en stor kärlekshistoria för Link Wrays “Rumble” – men jag var fortfarande fokuserad på sångare och poplåtar.

Jag köpte albumet Slaughter on 10th Avenue enbart för att Mick var med i Spiders From Mars och jag avgudade David Bowie. Jag var inte redo för titellåtens nästan filmiska framkallande av stämningar. Detta framträdande var det som lärde mig att en gitarr kunde vara lika uttrycksfull som en sång, och även att solon och gitarrpartier kunde “arrangeras” lika vackert som orkestrar.

“Angel No. 9”

Micks röst släppte honom på sätt och vis i sticket i hans soloprojekt. Det var konstigt, för all den passion och energi som han pumpade in i sitt gitarrspel försvann liksom när han öppnade munnen.

Ingen fara. Introlinjerna och solot som börjar runt 3:20 är för mig några av de mest briljanta, svävande, känslomässiga och kantigaste exemplen på “arrangerade” gitarrmelodier som jag någonsin hört. Jag lärde mig mycket av dessa två delar, och de får mig fortfarande att rysa och sakna Mick när jag hör dem idag.

The Rats – “Telephone Blues”

Detta spår är från 1969, med The Rats från Micks hemstad Hull. Det är en ganska typisk grov och rå britblues från 60-talet. På ytan är det inte mycket speciellt här, men jag älskar att jag kan höra Mick’s vibrato och bends komma till liv så tidigt i hans karriär, samt uppleva hans oräddhet när det gäller att driva på spänningen i musiken till varje pris – även om det innebar att det lät lite obekvämt utanför boxen.

David Bowie – “Heroes” (Live in 1992)

Detta framträdande från 1992 års Freddie Mercury-tributekonsert med Queen handlade mer om att se Mick på scenen med David Bowie igen. Det handlade också om styrka och mod och en bestående och transcendent kärlek till musiken och gitarren, eftersom Mick redan kämpade mot den cancer som skulle döda honom 1993.

Han träffar några musslor här och där, men det var fantastiskt att höra honom lägga till lite gryn på Bowie-hiten. Detta inspirerade mig också att gräva fram den EBow som Greg Heet sålde till mig från sin NAMM-monter för länge sedan. Jag har varit en hängiven anhängare av EBow sedan dess – ett verktyg som har gett mig många sessionsspelningar och gett mig massor av nöje. Jag måste tacka dig för det också, Mick.