Vid allvarliga skador som resulterar i stor kärlpermeabilitet passerar större molekyler som fibrinogen den vaskulära barriären, och fibrin bildas och deponeras i det extracellulära rummet.

Ett fibrinöst exudat utvecklas när de vaskulära läckorna är tillräckligt stora eller när det finns en prokoagulerande stimulans i interstitium (t.ex, cancerceller).

Ett fibrinöst exudat är karakteristiskt för inflammation i slemhinnorna i kroppshåligheter, t.ex. hjärnhinnorna (fibrinös meningit), perikardiet (fibrinös perikardit) och lungsäcken (fibrinös pleurit).

Histologiskt framträder fibrin som ett eosinofilt nät av trådar eller ibland som ett amorft koagulum.

Fibrinösa exudat kan avlägsnas genom fibrinolys och genom att makrofager rensar bort annat skräp. Resolutionsprocessen kan återställa den normala vävnadsstrukturen, men när fibrinet inte avlägsnas kan det stimulera inväxten av fibroblaster och blodkärl och därmed leda till ärrbildning.

Omvandling av det fibrinösa exudatet till ärrvävnad (organisering) inom perikardisäcken leder antingen till ogenomskinlig fibrös förtjockning av perikardiet och epikardiet i exsudationsområdet eller, vilket är vanligare, till utveckling av fibrösa strängar som reducerar och till och med kan utplåna perikardisutrymmet (fibrinös perikardit).

Se även

Fibrin