Tre egenskaper gör Fingals Cave på Staffa till den kanske mest kända av alla grottor.
Den är unik. Ingen annanstans finns det en havsgrotta som är formad helt och hållet i hexagonalt fogad basalt. Dess attraktionskraft ligger i storleken, ljuden, färgerna och den anmärkningsvärda symmetrin i denna grotta på 227 fot, och i naturens gåva av brutna pelare som bildar en grov gångväg strax ovanför högvattennivån, vilket gör det möjligt för utforskande besökare att gå långt in i grottan.
För det andra ger Mendelssohns alltid lika populära “Hebrides Overture (Fingal’s Cave)” en kontinuerlig och medryckande påminnelse om detta världsunderverk.
För det tredje kommer grottans påverkan på alla som går in i den, och särskilt på dem som gör det ensamma, troligen att bli ihågkommen för livet. Sir Walter Scott formulerade det för oss:
…en av de mest extraordinära platser jag någonsin skådat. Den överträffade i mitt sinne varje beskrivning som jag hade hört om den …består helt och hållet av basaltiska pelare som är lika höga som taket på en katedral och som löper djupt in i berget, evigt svept av ett djupt och svallande hav, och som om den vore belagd med rödfärgad marmor, förbryllar alla beskrivningar.
Hur Fingal’s Cave bildades
Frågan “hur bildades Fingal’s Cave?” ställs ofta. Eminenta besökare har på allvar hävdat att den måste, på grund av sin regelbundenhet och eftersom den pekar exakt mot Iona, ha urholkats ur ön för hand. I själva verket är svaret enkelt. Eftersom det stenlager som utgörs av kolumnerna alla skulle ha lagts ner vid ett och samma tillfälle följer att när lutningen inträffade skulle det ha funnits ett tryck ovanför grottans nuvarande plats, och en spricka skulle ha tvingats öppna sig direkt nedanför, där havet nu väller in. Den våldsamma verkan av enorma vågor som skulle ha slagit mot ön under stormar under tusentals år utvecklade sprickan och underminerade dussintals pelare för att skapa den öppning som vi förundras över idag.
Namnets ursprung
Ursprunget till namnet “Fingal’s Cave” är inlindat i en myt. Runt 250 e.Kr. var Finn MacCumhaill, eller Fingal, möjligen en irländsk general som hade ett gäng trogna krigare – en keltisk parallell till kung Arthur och hans runda bord. Fingal ska ha varit far till Ossian, gallernas traditionella barde.
Gälerna invandrade till Skottland från Irland fram till dess att nordmännen började sina räder mot den skotska kusten, och berättelserna om Fingal skulle utan tvekan ha kommit över också. Snart blev han vördad i Skottland och, förstärkt av de ossianska hjälteverserna och sångerna, var hans namn ett naturligt val att tilldela denna dramatiska och respektingivande grotta.
Mendelssohns historiska besök
Den 7 augusti 1829 besökte Felix Mendelssohn Fingal’s Cave. Tillsammans med sin vän Klingemann begav sig Mendelssohn ut på den nyinförda paddeldammservicen för att segla runt Mull med stopp på Iona och Staffa, och återvände längs Sound of Mull till Oban. Det var en vild dag och alla passagerare var sjuka. Klingemann berättar om ankomsten till Staffa:
Vi sattes i båtar och lyftes av det väsande havet uppför pelarstubbarna till den berömda Fingal’s Cave. Ett grönare vågbrus har säkert aldrig rusat in i en konstigare grotta – dess många pelare får den att se ut som insidan av en enorm orgel, svart och klingande, och helt utan syfte, och helt ensam, det breda grå havet innanför och utanför.
Villkoren var så dåliga att den lilla båten inte hade nått Tobermory förrän vid mörkrets inbrott, och Mendelssohn kan knappast ha njutit av att se Fingal’s Cave eftersom han var så sjösjuk. Besöket på Staffa och synen och ljudet av Atlantens vågor som störtade in i grottan gjorde dock ett djupt intryck på honom. Temat i illustrationen, som han senare utvecklade till den ständigt populära Hebrides Overture, slog honom genast. Han var bara 20 år gammal.
Lyssna på The Hebrides på Youtube.