(även vätefosfid), PH3, en färglös gas med lukt av rutten fisk. Fosfin har en densitet på 1,55 g/liter, en smältpunkt på -133,8 °C och en kokpunkt på – 87,8 °C vid 25 °C och ett tryck på 0,1 meganewton/m2 (1 kilogram-kraft/cm2); 1 volym vatten löser ungefär 0,25 volym PH3. Vid upphettning sönderdelas fosfin till fosfor och väte. Fosfinets kemiska egenskaper liknar i viss mån ammoniakens; föreningen bildar fosfoniumsalter, till exempel PH4I. Fosfin är ett starkt reduktionsmedel. Det antänds i luft vid temperaturer över 100 °C; i närvaro av en liten mängd difosfinånga antänds det spontant och bildar en vit rök – fosforpentoxid. Blandningar av PH3 och syre är explosiva (reaktionen sker genom en kedjemekanism).

Fosfin (med P2H4-ångor som förorening) framställs genom reaktion av kalciumfosfid (Ca3P2) med vatten; genom upphettning av vit fosfor med en kaustisk alkalilösning (den metod som användes av den franske kemisten P. Gengembre, som 1783 var den förste som framställde fosfin), genom termisk nedbrytning av fosfor eller hypofosforsyra och genom reaktion av alkalier med fosfoniumhalogenider. PH3 bildas alltid vid elektrotermisk framställning av vit fosfor från fosfater.

PH3 är ytterst giftigt. Vid förgiftning måste offret utsättas för frisk luft och ges konstgjord andning.

Också känt är självantändande difosfin (P2H4; kokpunkt 56°C) och en fast form av föreningen, vars struktur inte har bestämts.