Alla sedan deras början i slutet av 80-talet i Washington, D.C., har Fugazi hyllats för sin kompromisslösa inställning till musiken. Vi har rangordnat alla deras album i ordning av häftighet nedan.

Bandet skakades plötsligt ur sin 14-åriga dvala när de återförenades för en EP med fem låtar som gavs ut i opposition till valresultatet 2016. Efter att ha varit uppgivna med det obestämbara begreppet “obestämd paus” sedan 2001 års The Argument var det ändå märkligt oöverraskande att se Ian MacKaye, Guy Picciotto, Joe Lally och Brendan Canty återuppstå efter mer än ett decennium av osynlighet. Om det finns två saker man kan tillskriva Fugazi skulle trots allt oförutsägbarhet och politisk iver komma först i åtanke.

MacKaye, i synnerhet, motstod upprepningens bekvämlighet för att någonsin ha blivit riktigt skojfrisk. Han betraktas som en av punkrockens framstående gudfäder, men den tid som hans karriär omfattar bevisar att en sådan beteckning bara är delvis korrekt. MacKaye flyttade ofta från ett kortlivat projekt till ett annat och använde varje musikaliskt företag som en möjlighet att uttrycka de attityder och önskemål som han råkade utforska för tillfället. Den musikaliska originalitet som dessa olika faser gav upphov till skulle få effekten att hela kulturella rörelser och musikscener planterades runt dem, och MacKaye hade redan gått vidare till nästa angelägenhet innan de hann bli fullfjädrade trender.

Den frenetiska, konfrontativa hardcore-punken i Minor Threat från D.C. skiljde sig avsevärt från hans efterföljande grupp, den sårbara, känslosamma Embrace. Efter att ha skapat ett antal av hardcores historiska kraftfulla hymner, och för övrigt ha gett upphov till dess nischade “straight edge”-grupp, valde MacKaye ett mer introspektivt och intimt låtskrivande med Embrace. Med detta fordon befann sig Ian MacKaye sommaren 1985 i centrum av en annan framväxande D.C.-rörelse tillsammans med en våg av band som delade Embraces punksinnade råhet och nyfunna känslomässiga känslighet.

D.C.-kollegor Rites of Spring, med trummisen Brendan Canty och gitarristen/sångaren Guy Picciotto, skulle visa sig vara en annan viktig del av den här omvälvande sommaren. Men scenen skulle bli lika flyktig som den var isolerad, och de flesta banden höll knappast lika länge som sina notoriskt flyktiga föregångare inom hardcore. Alternativen var att blekna eller omgruppera, och de ovan nämnda deltagarna, med tillägget av den oupptäckta bastalangen Joe Lally, valde det sistnämnda och bildade Fugazi.

Fugazi sträcker sig över hela 14 år och har sex stilistiskt oklassificerbara studioutgivningar, och kan skryta med den inflytelserika statusen hos medlemmarnas tidigare historiska band, men erbjuder en mer riklig och diversifierad palett. Ett långt avstånd från Minor Threats rockiga hardcore eller Rites of Springs avväpnande känslighet, och Fugazis dekonstruktiva inställning till sina genreblandande experiment och improvisatoriska meditationer, radikaliserad av gruppens militanta politiska inriktning, skapar ett prejudikat som ännu inte har nått sin motsvarighet. Läs vidare för att fira deras renegata singularitet.