I England på anglosaxisk tid (450-1066 e.Kr.) hade det utvecklats ett rättssystem som byggde på eder. Detta system fortsatte att gälla ända in på 1100-talet. De två sidorna i ett mål skulle var och en av dem avlägga en ed om att det de sa var sanningen. Sedan skulle andra svära eden till stöd för den ena eller andra sidan. Ibland testades en anklagad person för att se om han eller hon talade sanning – till exempel genom att bära en bit glödande järn en viss sträcka. Om deras händer inte blev infekterade utan började läka efter tre dagar bedömdes de vara oskyldiga. Detta kallas för prövning genom prövning.
Ett annat sätt att avgöra var att låta de två sidorna, anklagaren och den anklagade, komma överens om att slåss mot varandra – eller låta två mästare slåss för deras räkning, som de två systrarna i Noire Espine gör. Gud skulle se till, trodde folk, att den mästare som kämpade för den sida vars sak var rättvis skulle vinna. Detta är en rättegång genom strid.
Tyvärr var det ofta uppenbart att rättvisa inte hade skipats. Kung Ludvig IX av Frankrike (Saint Louis), som kom till tronen år 1226, avskaffade helt och hållet rättegång genom strid. Han insisterade på att de bevis som varje sida lade fram skulle användas för att komma fram till en dom.
Kung Ludvig hörde rättsfall
I England uppmuntrade kung Henrik II (1133-1189) systemet med rättegångar med en domare och tolv jurymedlemmar i stället för det gamla systemet med eder och rättegångar genom prövning eller strid. Dessa jurymedlemmar (“jurati” betyder “svurna män” på latin) var värdiga, lokala medborgare, och de använde sitt sunda förnuft och sin kunskap om de inblandade personerna och händelserna (bevis ansågs fortfarande inte vara det viktigaste) för att komma fram till en dom.
Henrik II:s order att viss mark skulle återlämnas till kanonerna (munkarna) i Lincoln, och att beordra sheriffen att ta reda på fakta i fallet.
På 1100-talet fanns det alla typer av domstolar: länsdomstolar, bydomstolar, herrgårdsdomstolar, kyrkodomstolar och så vidare. Vilken domstol en person ställdes inför rätta i berodde på dennes ställning i samhället. Henrik II försökte inte göra sig av med dessa domstolar, men han försökte göra systemet enklare och se till att alla höll sig till samma lagar.
De kyrkliga domstolarna fick ställa alla som tillhörde prästerskapet (präster, munkar osv.) inför rätta. Så länge en anklagad person kunde recitera vissa bibelverser kunde han eller hon göra anspråk på vad som kallades “förmåner från prästerskapet” och ställas inför rätta av en kyrkodomstol. Eftersom kyrkliga domstolar inte dömde någon till döden kunde en person rädda sitt liv genom att kunna säga dessa verser, som på grund av detta kallas “halterverser” eller “halsverser”.
En munk i stocken som blir utskälld av en biskop
En person på flykt kunde ta skydd i en kyrka eller ett kloster. Detta kallades att hävda “fristad”, och de kunde inte arresteras när de befann sig där i fyrtio dagar – eller i fallet med vissa viktiga kyrkor, på livstid. Medan de befann sig där kunde de gå med på att överlämna sig själva för rättegång eller att “avstå från riket” (detta innebar att de måste erkänna sina brott och lova att lämna landet).
