Förekomsten av magsäcksbråck genom diafragmans esofagala hiatus har rapporterats på olika sätt, med siffror så höga som 50 till 60 procent av den vuxna befolkningen (3, 4). Förekomsten varierar med undersökaren och dennes teknik. Om man medger att incidensen av bråck är hög är det då av intresse att veta hur många sådana bråck som faktiskt är av klinisk betydelse. För att hjälpa till att besvara denna fråga, utvärderades 1 027 konsekutiva patienter som remitterats för undersökningar av övre mag-tarmkanalen, med undantag av endast ett fåtal ålderstigna eller sjuka individer, även för hiatala bråck och (med hjälp av vattensifontestet) för gastroesofageal reflux.

Innan den radiologiska undersökningen bad vi varje patient besvara ett frågeformulär i ett försök att utvärdera rapporterade symtom. För enkelhetens skull och för att underlätta analysen gjorde vi detta till ett frågeformulär med “ja” eller “nej”, vilket visas i TABELL 1. Resultaten analyserades statistiskt med hjälp av följande kriterier för att ställa diagnosen hiatalt bråck: (a) nedre esofagusring som beskrivs av Schatzki ses ovanför diafragman, (b) fritt glidande magslemhinna genom den diafragmatiska hiatusen och därmed ovanför diafragman, (c) en stor hiatus (mer än 2,5 em) i diafragman, och (d) kvarhållande av barium ovanför diafragman i denna påse trots peristaltisk aktivitet i esofagus.

Följande tester för att påvisa hiatalt bråck eller gastroesofageal reflux användes på varje patient:

Test 1: Efter intag av 8 ounces barium placerades patienten i liggande Trendelenburgläge (minst 15°) och den esofagogastriska korsningen observerades.

Test 2: I ryggläge ombads patienten att lyfta benen; den esofagogastriska korsningen observerades återigen.

Test 3: Med patienten horisontell undersöktes korsningen i liggande högra främre snedställd ställning efter en sväljning av barium.

Test 4: Ett avrundat balsablock (fig. 1) placerades i bukregionen mellan den liggande patienten och bordet. Detta var tillräckligt tjockt för att eliminera den vanliga lordotiska lumbala kurvan hos de flesta patienter. Patienten fick sedan en enda sväljning av barium. Ett identiskt balsablock användes för alla undersökningar för standardisering. Detta ganska rigorösa förfarande, som inledningsvis utfördes på författarna själva, tolererades av nästan alla patienter utan större obehag.

Test 5: Gastroesofageal reflux undersöktes genom testet med “vattensifon” (de Carvalho-manövern) (1).

När patienten befinner sig i ryggliggande högra bakre snedställd position backar bariumet i magsäcken upp mot matstrupsöppningen. Om patienten sedan sväljer vatten måste allt ogenomskinligt material som ses i matstrupen komma från magsäcken. Testet är positivt när ett sådant kontrastmedel visas (med undantag för små spår som omedelbart återvänder till magsäcken).