Det var denna dag 1967 som två delstater, Nevada och Minnesota, gjorde verklighet av det 25:e tillägget till konstitutionen, och därmed undanröjde de frågor om presidentens tronföljd som fanns redan på grundarnas tid.

President John F. Kennedys död den 22 november 1963 ledde till att en enig kongress drev igenom den viktiga författningsändringen. Kennedys mord skapade ögonblick av kaos i den federala regeringen den eftermiddagen. Vicepresident Lyndon Johnson befann sig i samma bilkortege som Kennedy, och det fanns tidiga, felaktiga rapporter om att Johnson också hade skadats.

När landet kom till rätta med mordet såg Johnson till att ögonblicket då han avlade ämbetseden, cirka två timmar efter Kennedys död, dokumenterades, så att nationen visste att en konstitutionell förändring av ämbetet hade ägt rum.

Kennedys plötsliga bortgång påskyndade en diskussion om en författningsändring som hade varit på gång i kongressen 1963.

Tekniskt sett har konstitutionen aldrig förtydligat hur en vicepresident skulle bli president om presidenten dog, avgick eller inte kunde utföra ämbetets plikt.

Detta förbiseende blev uppenbart år 1841, när den nyvalde presidenten, William Henry Harrison, avled ungefär en månad efter att ha blivit president. Vicepresident John Tyler avgjorde i ett djärvt drag den politiska debatten om successionen.

Det fanns en fråga i kongressen om vilka befogenheter Tyler hade och vad han skulle kallas (tillförordnad president, president eller vicepresident). Tyler löste debatten genom att be chefsdomaren i District of Columbia Circuit att avlägga presidenteden, och han bekämpade alla försök från sina många politiska fiender att behandla honom som något annat än USA:s legitima president.

Under de följande åren skedde presidentsuccessioner efter sex presidenters död, och det fanns två fall där presidentens och vicepresidentens ämbeten nästan blev vakanta samtidigt. “Tyler Precedent” stod fast under dessa övergångsperioder.

Det fanns dessutom inget konstitutionellt sätt att ersätta en vicepresident som hade lämnat sitt ämbete eller att hantera en situation där en president blev oförmögen att utföra sitt ämbete medan han eller hon var i tjänst.

Häromkring 1963 debatterade kongressen ett försök till ändring av konstitutionen för att reda ut alla frågor om tronföljd och lägga till ett förfarande för hur man skulle hantera en ledare som blev oförmögen att utföra ämbetsuppgifterna temporärt eller permanent. Detta blev en större fråga i och med det kalla krigets realiteter och president Dwight Eisenhowers sjukdomar på 1950-talet.

Den inflytelserika senatorn Estes Kefauver hade startat ändringsförsöket under Eisenhower-eran, efter att det föreslagits av det amerikanska advokatsamfundet, och han förnyade det 1963. Kefauver dog i augusti 1963 efter att ha drabbats av en hjärtattack på senatens golv.

Med Kennedys oväntade död tvingade behovet av ett tydligt sätt att bestämma presidentens succession, särskilt med den nya verkligheten med det kalla kriget och dess skrämmande teknik, kongressen att agera.

Den nya presidenten, Lyndon Johnson, hade kända hälsoproblem, och de två nästa personerna i kön till presidentposten var den 71-årige John McCormack (representanthusets talman) och senatens pro tempore Carl Hayden, som var 86 år gammal.

Senator Birch Bayh hade ersatt Kefauver i senatens underkommitté som behandlade författningsändringar, och han försökte få en version av Kefauver-tillägget godkänd i kongressen 1964, efter Kennedys död. Det första försöket misslyckades, men Bayh, med president Lyndon Johnsons stöd, föreslog det på nytt direkt efter Johnsons tillträde i januari 1965.

Inom tre månader enades representanthuset och senaten om ordalydelsen i det som skulle komma att bli det 25:e tillägget, och i juli 1965 blev Nebraska den första delstaten att ratificera det föreslagna tillägget. Minnesota var den 37:e delstaten och Nevada var den 38:e delstaten som ratificerade tillägget, båda den 10 februari 1967, vilket gjorde det till landets lag.

Avsnitt 1 i det 25:e tillägget klargjorde att vicepresidenten blev president när presidentämbetet blev vakant under tre omständigheter: dödsfall, avgång och avsättning från ämbetet. Avsnitt 2 gav presidenten befogenhet att utse en ny vicepresident, om det ämbetet blev ledigt, med kongressens tillstånd.

Andringslagets två andra avsnitt beskriver i detalj hur vicepresidenten ska fungera som tillförordnad president om presidenten inte kan utföra sina officiella uppgifter, och hur tvister om presidentens förmåga att utöva sina officiella befogenheter ska lösas.

Det 25:e tillägget skulle komma att prövas för första gången i oktober 1973, när vicepresident Spiro Agnew avgick. Gerald Ford blev ny vicepresident i december 1973, efter att president Richard Nixon nominerat Ford för godkännande av kongressen.

Ford själv åberopade det 25:e tillägget nio månader senare, när han nominerade Nelson Rockefeller som vicepresident, efter Nixons avgång.