När du ringer ett långdistanssamtal finns det en otrolig mängd datorteknik som arbetar för att få samtalet att fungera. För att förstå de datoriserade system som används idag är det dock bra att gå tillbaka i tiden och titta på hur människor en gång i tiden dirigerade fjärrsamtal.
Tänk tillbaka till en tid då en människa arbetade på en stads centralkontor. Telefonbolaget byggde centralkontoret mitt i staden och drog sedan ett par koppartrådar till varje hem (se Hur telefoner fungerar för detaljer om ledningarna). Operatören – låt oss kalla henne Mabel – skulle arbeta på centralkontoret. Mabel skulle sitta framför en växel, och på denna växel skulle det finnas en samling uttag – ett uttag för varje telefon i staden. När du ville ringa ett samtal:
Reklam
- Du skulle lyfta din telefon.
- En lampa ovanför telefonens uttag skulle tändas.
- Mabel skulle koppla in ett uttag i ditt uttag och fråga dig vem du vill prata med.
- Mabel skulle sedan koppla in sitt uttag i mottagarens uttag, sända en ringsignal ner i linjen och prata med den person som svarade.
- Mabel skulle sedan sätta in en tråd mellan ditt uttag och mottagarens uttag för att koppla ihop er två.
- När hon såg att ljuset slocknade ovanför era uttag skulle Mabel ta bort tråden som förbinder de två uttagen.
Detta var ett otroligt enkelt system.
För att möjliggöra fjärrsamtal i detta enkla system skulle det lokala telefonbolaget lägga till en linje (eller flera linjer) för att ansluta till ett fjärrkontor. För att ringa ett långdistanssamtal till din vän i detta system skulle du ta upp din telefon och säga Mabel långdistansnumret till din vän. Därefter:
- Mabel skulle koppla upp sig på en av linjerna som går till fjärrortskontoret.
- Hon skulle tala med operatören på fjärrortskontoret.
- Fjärrortoperatören skulle koppla upp Mabel till ett annat fjärrortskontor – kontoret för din väns riktnummer.
- Mabel skulle tala om numret för fjärrortoperatören och hon skulle koppla upp sig till ett annat kontor.
- Till slut skulle Mabel kunna prata med operatören på centralkontoret för den stad som din vän bor i.
- Denna operatör skulle göra en koppling till din vän.
- Sedan skulle Mabel koppla dig till fjärrlinjen, och ni skulle kunna föra ert samtal.
Som du kan se är detta system fortfarande anmärkningsvärt enkelt. Ditt samtal var sammanfogat med direkta, fysiska ledningar som gick från ett kontor till ett annat. Distansoperatören höll reda på längden på ditt samtal och skapade en faktura.
Den första automatiseringsåtgärden var att ersätta Mabel med en mekanisk växel. När du ringde ett lokalsamtal kopplade växeln upp dig. För att ringa ett fjärrsamtal skulle du ringa “O” för att tala med en människa, och människan skulle koppla samtalet via fjärrkontoren som tidigare.
Datorer gjorde det möjligt att ersätta fjärrsamtalsoperatörerna med datoriserade växlar. Datorerna kunde skapa förbindelserna och faktureringsunderlagen precis som en mänsklig operatör. Fysiska ledningar kopplade fortfarande ihop dig med den mottagande parten vid varje samtal, men datorn kopplade ihop dem vid varje kontor. Om du från Kalifornien ringer 1-212-555-1234 – ett New York-nummer – identifierar 1:an det som ett långdistanssamtal och säger åt den lokala växeln att ansluta till en långdistansväxel. 212 talade om för fjärrväxeln vilken fjärrlinje den skulle ta. 555 talade om för långdistanskontoret i New York vilket lokalkontor det skulle koppla upp sig mot. Sedan kopplade det lokala kontoret dig till din vän. Datorerna på varje kontor skulle vidarebefordra numret som digitala data via dataledningar som är anslutna mellan växlarna.
I dagens värld finns det två saker som gör systemet mer intressant:
- Fysiska ledningar förbinder inte längre kontoren med varandra för varje telefonsamtal. Det systemet var otroligt dyrt. I stället transporterar en fiberoptisk linje en digitaliserad version av din röst (se Hur analog och digital inspelning fungerar för en beskrivning). Din röst (tillsammans med tusentals andra) blir en ström av bytes som flyter på en fiberoptisk linje mellan kontoren. Kostnadsskillnaden mellan “ett par koppartrådar som transporterar ett enda samtal” och “en enda fiber som transporterar tusentals och åter tusentals samtal” är fenomenal.
- Telefonbolaget är inte längre ett monopol. I stället finns det många olika långdistans- och lokaloperatörer.
När du ringer ett långdistanssamtal får växeln i det lokala kontoret tillgång till en databas som innehåller ett register för varje telefonnummer som är anslutet till växeln. Databasen innehåller en så kallad PIC-kod (Primary Interchange Carrier code), som anger vilken fjärrtrafikoperatör du har valt. (När du byter långdistansoperatör är det denna PIC-kod som ändras.) Växeln söker upp PIC-koden för ditt nummer och ansluter sedan till en långdistansväxel för din långdistansoperatör. Din långdistansoperatörs växlar dirigerar samtalet till den lokala operatören för din vän, och den lokala operatören slutför samtalet till din vän.
Hela denna fantastiska och komplicerade transaktion sker med hjälp av datorer, växlar, trådar och fiberoptiska kablar till ett värde av miljarder dollar, allt på ett ögonblick.
De här länkarna hjälper dig att lära dig mer:
Reklam