Debatten om vetenskap och religion kan bli så invecklad och esoterisk, och ibland till och med hetsig, att det är lätt att glömma bort att kyrkan har ett tydligt och slutgiltigt svar på sådana frågor. Detta är särskilt sant när det gäller samtal om den förmodade konflikten mellan de två första kapitlen i Första Moseboken och allmänt accepterade vetenskapliga teorier. Å ena sidan påstår man att den bibliska skapelseberättelsen är oförenlig med den vetenskapliga dateringen av universum och den biologiska evolutionen, och att vetenskapen därför måste ha fel. Å andra sidan står påståendet att eftersom den bibliska skapelseberättelsen och de vetenskapliga redogörelserna för universum och mänskligheten i grunden är oense, måste Bibeln och kristendomen ha fel.
Det katolska svaret på denna fråga är att denna oenighet inte har någon grund att stå på. Rent ur den bibliska tolkningens synvinkel var de två första kapitlen i Första Moseboken aldrig tänkta att vara “vetenskapliga” i modern mening. Den bibliska skapelseberättelsen anger på djupet att Gud skapade världen ur intet och konsekvenserna av detta faktum. Den beskriver inte i detalj de naturliga processer genom vilka han åstadkom detta, och den har aldrig gjort anspråk på att göra det. Det kan inte finnas någon konflikt mellan den bibliska redogörelsen och en korrekt vetenskaplig redogörelse, eftersom de kommunicerar två olika saker. Vetenskapen kan således inte hävda att kristendomen har fel baserat på denna “konflikt”.”
I min första artikel hänvisade jag till en vetenskaplig läsning av den bibliska skapelseberättelsen som en läsning som tas till sina “bokstavliga” ytterligheter. Med detta menade jag en läsning där den primära läsningen av texten antingen är att Gud skapade världen i sju 24-timmarsperioder, eller en läsning som antyder att “dagar” kanske inte hänvisar till vår moderna förståelse av en dag, utan att naturfenomen på något sätt sattes in i världen av Gud i mer eller mindre sin nuvarande form vid skapelsetiden. Dessa “vetenskapliga” tolkningar är ofta de som försvaras av fundamentalister och kritiseras av evolutionister. Jag vill hävda att det är felaktigt att hänvisa till dessa alternativa tolkningar som “bokstavliga”. De är läsningar som misstolkar figurativt språk som vetenskapliga fakta, och därför kommer jag att referera till dem som “vetenskapliga” läsningar. En sann “bokstavlig” läsning är en läsning där Skriftens första mening avslöjas, och den första meningen med skapelseberättelserna i Första Moseboken var aldrig avsedd att vara vetenskaplig.
Unskillnaderna mellan Skriftens olika “sinnen” är ganska övertygande beskrivna i Katolska kyrkans katekes. Det finns två sätt att uppfatta Skriften: det bokstavliga och det andliga. Den “bokstavliga meningen är den mening som förmedlas av Skriftens ord och som upptäcks genom exegetik, i enlighet med reglerna för sund tolkning: ‘Alla andra sinnen i den heliga Skrift bygger på den bokstavliga meningen'” (KKK 116). Detta innebär att den “bokstavliga” betydelsen är den första betydelsen som avslöjas genom korrekt exegetik. Inherent i exegetiken är behovet av att förstå vad författarna till den Heliga Skriften avsåg att förmedla. För att förstå hur man ska göra detta erbjuder katekesen återigen värdefulla insikter, denna gång genom att citera Dei Verbum: “För att upptäcka de heliga författarnas avsikt måste läsaren ta hänsyn till förhållandena i deras tid och kultur, de litterära genrer som användes vid den tiden och de sätt att känna, tala och berätta som då var aktuella. ‘För faktum är att sanningen presenteras och uttrycks på olika sätt i de olika typerna av historisk skrift, i profetiska och poetiska texter och i andra former av litterära uttryck.'” (KKK 32).
Frågan i exegetiken för den bibliska skapelseberättelsen är alltså vad författarens avsikt var när han skrev den. Detta är uppenbarligen en otroligt komplicerad fråga, men jag anser att påven Benedictus XVI:s arbete ger oss en kraftfull start. Han förklarar att den första bibliska skapelseberättelsen tog form i Israels möte med de hedniska myter som fanns i Babylon, vilket resulterade i en “dramatisk konfrontation som är underförstådd i denna bibeltext, där alla dessa förvirrade myter förkastades och världen fick sitt ursprung i Guds förnuft och i hans ord” (I begynnelsen, 13).
Som exempel pekar han på Skriftens hänvisning till solen och månen som lampor som Gud har hängt upp på himlen för att mäta tiden. För hedniska folk skulle det ha varit helgerån att reducera solen och månen till tidsmått, när de betraktades som gudomar. Således: “Här ser vi djärvheten och måttfullheten hos den tro som, när den konfronterade de hedniska myterna, lät sanningens ljus framträda genom att visa att världen inte var en demonisk tävling utan att den uppstod ur Guds förnuft och vilar på Guds ord” (Ibid.,14). Om man använder katekismens terminologi skulle detta vara en del av den bokstavliga tolkningen, Skriftens första mening, eftersom Skriftens författare hade för avsikt att använda figurer för att skriva något som en del av den genre de valt. Denna bokstavstolkning är dock inte en fundamentalistisk “vetenskaplig” tolkning. Påvliga bibelkommissionen gör denna distinktion i termer av “bokstavlig” och “bokstavlig”:
Den bokstavliga innebörden ska inte förväxlas med den “bokstavliga” innebörd som fundamentalister hänger sig åt. Det räcker inte att översätta en text ord för ord för att få dess bokstavliga mening. Man måste förstå texten enligt tidens litterära konventioner. När en text är metaforisk är den bokstavliga innebörden inte den som omedelbart följer av en översättning från ord till ord (t.ex. “Låt era ländar vara omgjorda”: Lk 12:35), utan den som motsvarar det metaforiska användandet av dessa termer (“Var redo för handling”) .
Skriftens andra innebörd, den andliga, innebär att “Tack vare enheten i Guds plan kan inte bara Skriftens text utan även de realiteter och händelser som den talar om vara tecken” (KKK 117). Den andliga betydelsen delas in i den allegoriska, den moraliska och den anagogiska betydelsen. Med så mycket betoning på den rätta innebörden av en “bokstavlig” tolkning av Skriften i debatten om vetenskap och religion, glöms det ofta bort att dessa andra sinnen är lika giltiga som det första sinnet, i själva verket “garanterar den djupa överensstämmelsen mellan de fyra sinnena hela dess rikedom för den levande läsningen av Skriften i kyrkan” (KKK 115). Men när vi misstolkar eller helt och hållet förlorar den bokstavliga innebörden har den andliga innebörden ingen sund grund att vila på. Den andliga innebörden inom ramen för trosavlagringen är inte meningsfull utan en grundläggande bokstavlig innebörd.
Det finns alltså två konsekvenser av att reducera den “bokstavliga” innebörden av Skriften till en felaktig “vetenskaplig” läsning. Den första är att den gemensamma tolkningen mellan vetenskapens och trons världar går förlorad. Den bokstavliga, primära betydelsen av en text är den som kan vara tillgänglig för dem som står utanför kyrkan. I fallet med den bibliska skapelseberättelsen är den bokstavliga innebörden i själva verket en djärv konfrontation med världen, ett unikt påstående om vem Israels Gud är. En sådan innebörd förlorar aldrig sin relevans och behövs desperat i dagens debatter om inte bara vetenskap och religion, utan även sekularisering och tro i allmänhet. För att återigen citera Påvliga bibelkommissionen: fundamentalismen “accepterar den bokstavliga verkligheten i en gammal, föråldrad kosmologi bara för att den finns uttryckt i Bibeln; detta blockerar varje dialog med ett bredare sätt att se på förhållandet mellan kultur och tro” (I. F). Att förlora denna kontaktpunkt med dem som står utanför kyrkan resulterar i onödiga, förödande konflikter som den förmodade debatten om evolution och skapelse.
Den andra konsekvensen är att eftersom den andliga meningen förlorar sin grund utan den bokstavliga innebörden, genom att förlora den bokstavliga innebörden begränsar vi oss själva från att frilägga Skriftens fullaste och djupaste innebörd. Man kan se detta särskilt i förhållande till den allegoriska betydelsen, där händelserna i Gamla testamentet finner sin sanna betydelse i Kristus. Utan att förstå den bokstavliga första betydelsen kan vi inte korrekt tillämpa dem på Kristus och förstå honom i ljuset av dessa första betydelser av texterna.
Så i slutändan lär oss denna olyckliga förmenta konflikt mellan religion och vetenskap, baserad på de första kapitlen i Första Moseboken, verkligen betydelsen av lärdomshuset och traditionen i kyrkan. Det är när Skriften tas ur sitt rätta sammanhang i kyrkans liv och hela dess tolkningshistoria som vi stöter på problem med “bokstavstrogna” eller “vetenskapliga” tolkningar. Det är kyrkan som lär oss att vi måste söka den “bokstavliga” innebörd som de heliga författarna avsåg. Bibeln är trots allt en “gudomligt inspirerad text, vars vård och tolkning har anförtrotts kyrkan av Gud själv” (Divino Afflante Spiritu, 24).