Målet med en kakel på NASDAQ-skylten är att hantera de 16×16 pixlarna på kakelytan. För att kunna göra sin sak har en kakel två krav. För det första behöver den data som talar om för den hur den ska lysa upp de 256 pixlarna. Uppgifterna innehåller en intensitetsnivå för rött, grönt och blått för var och en av pixlarna. Med andra ord måste alla 256 pixlar på plattan få information om intensiteten 30 gånger per sekund. Styrenheten på plattan avkodar denna information och driver transistorer som skickar elektricitet till lysdioderna. Kakelplattorna kedjar ihop sig, den ena till den andra, och skickar informationen från kakelplatta till kakelplatta.

Den andra saken som en kakelplatta behöver är ström. Varje kakel använder ungefär 60 watt när alla lysdioder lyser med full intensitet. Strömmen kommer från en uppsättning 700 nätaggregat som är inrymda bakom skylten.

Hela skylten innehåller cirka 1 800×1 200 pixlar, eller ungefär 9 000 brickor. Det är ungefär lika många pixlar som på en HDTV-skärm (även om pixlarna på en HDTV-skärm är ordnade som 1 920×1 080 pixlar). För att hålla dessa kakelplattor krävs en enorm ram av stål som bultas fast i byggnaden. Dessutom finns det en rad kattbryggor och stegar som gör det möjligt för underhållspersonal att komma åt och reparera skylten vid behov.

Transistorerna och chipsen på plattorna producerar alla värme. Det gör även de 700 strömförsörjningarna. Det finns också solvärme när solen träffar skylten under dagen. För att hantera all denna värme kyler 12 stora luftkonditioneringskompressorer en glykollösning som cirkulerar bakom skylten.

Om dessa luftkonditioneringskompressorer någonsin skulle gå sönder medan skylten är igång skulle det bli ett stort problem, särskilt om någon arbetar på katedern. Det uppskattas att det bara skulle ta några minuter för värmen att byggas upp till 200 grader eller mer bakom skylten. Alla som arbetade i tornet skulle baka ihjäl.