Metoden som användes och de allmänna iakttagelserna som gjordes under insulinchockbehandlingen av schizofreni diskuteras.

Från november 1936 till mars 1939 behandlades 76 fall av schizofreni. 56 av dem avslutade hela terapikursen, de resterande 20 tar antingen fortfarande behandlingen eller så avbröts behandlingen av olika skäl.

En högre andel av patienterna i Kina jämfört med patienterna i västvärlden visade sig vara olämpliga för insulinchockbehandling. Observationerna pekar mer på klimatskillnader än på rasskillnader.

Utifrån denna studie tycks utsikterna till remission vara beroende av sjukdomens varaktighet, typ och förlopp av schizofreni samt formen av insjuknandet, där fall med akut insjuknande visar större benägenhet för remission än de med ett gradvis progressivt förlopp.

Behandlingens längd fram till remission är inte beroende av sjukdomens längd.

Remissioner i vissa fall med långvarig behandling eller sena remissioner efter chockterapi kan inte positivt betraktas som ett resultat av chockterapin.

Schockdosen uppvisar lägre genomsnittsvärden i fall med kortare sjukdomslängd än i kroniska fall. Den dos som krävs för en chock minskar vanligen under behandlingens gång.

I ett särskilt fall fluktuerade chockdosen i enlighet med patientens mentala tillstånd.

Relaps inträffade i 5 av de 20 fallen med fullständig remission efter chockterapin.

Jag vill uttrycka mitt tack till doktorerna John C. Tseng och Richard Wang för deras värdefulla hjälp.