Sammanfattning

PIP: De viktigaste destinationerna för intraregionala migranter i Sydamerika under de senaste decennierna har varit Argentina, Brasilien och Venezuela, medan USA har haft en ökande dragningskraft i Nordamerika sedan 1965. Den intraregionala migrationen i Latinamerika har varit oregelbunden och svår att kvantifiera, och det finns ingen tillförlitlig statistik över migrationsströmmarna. Uppgifter från folkräkningar visar att den största delen av migrationen till Argentina och Brasilien skedde före 1960, medan den största delen av migrationen till Venezuela skedde under 1970-talet. Mellan 1960 och 1980 visade andelen migranter från andra latinamerikanska länder en tendens att öka, trots att den totala invandringen minskade. Effekten av den ekonomiska krisen på 1980-talet på invandringen från latinamerikanska länder kommer att bli tydligare när folkräkningsuppgifter för 1990-talet blir tillgängliga. Selektivitet enligt ursprungsland är ett viktigt kännetecken för intraregional migration i Sydamerika. USA har dock varit den främsta destinationen för latinamerikanska invandrare under de senaste tre decennierna. Mellan 1965 och 1991 beviljade USA uppehållstillstånd till mer än 7,4 miljoner personer med latinamerikanskt och karibiskt ursprung, och de utgjorde 47 % av invandrarna under dessa år. Den stora majoriteten av de latinamerikanska invandrarna i USA är mexikaner. De 3,5 miljoner mexikaner som fick tillstånd att invandra till USA mellan 1965 och 1991 utgjorde 22 % av alla invandrare under denna period.