En välvävd skönlitteratur är en sublim, välbehövlig flykt från verkligheten. Och om du vill lyckas med att skapa denna värld som berättelseskrivare, kreativ författare eller kritisk analytiker måste du ha en djupgående förståelse för fiktionens sex primära element för att kunna genomföra en vackert skriven berättelse som fångar dina läsares hjärtan.

Vi är här för att hjälpa dig att uppnå detta, så låt oss komma igång!

Vad är skönlitteraturens sex element?

De flesta skönlitterära författare och akademiker är överens om att skönlitteraturens sex element är tema, handling, miljö, karaktärer, synvinkel och stil.

Vi tar nu en titt på alla sex, med en korrekt tolkning av varje element:

1) Tema

Temat i skönlitteratur är den drivande kraften bakom berättelsen. I huvudsak är det den abstrakta idén eller den universella sanningen som berättelsen handlar om. Temat är centralt, kring vilket karaktärerna, handlingen, synvinkeln och alla andra element i fiktionen kretsar.

Temat är så djupt invävt i handlingen; som vanligtvis är ett medel för att förmedla och presentera temat.

Temat är vanligtvis underförstått, vilket innebär att det inte bara påbörjas eller uttalas, utan att det snarare härleds och abstraheras från handlingen och karaktäriseringen av vissa inflytelserika karaktärer.

Explicita teman; där författaren öppet anger det tänkta temat, återfinns vanligen i barnböcker, där författaren vill försäkra sig om att den unga läsaren lätt kan utvinna det.

Det är helt okej att ha ett bisarrt, ovanligt tema. Temat måste dock förbli detsamma genom hela berättelsen. Berättelsen får inte bära 2 motstridiga teman, och detaljerna, oavsett om de är stora eller små, måste hålla sig till det befintliga temat.

De vanligaste teman som används i alla litterära verk är vanligtvis sociala eller psykologiska frågor som kärlek, åldrande, mognad och liknande.

Förväxla inte temat med:

• Symbolik; som bara återspeglar en idé bakom en enda, liten del/händelse i berättelsen. Den kan vara relevant eller irrelevant för temat.
• Moral i berättelsen; vilket är vad författaren eller författaren tycker om temat eller hur de ser på det.
• Temat; vilket är vad berättelsen i allmänhet handlar om.

2) Handlingen

Handlingen är helt enkelt ordningen på händelserna i en berättelse. En typisk intrig inleds med en exposition eller en introduktion som innehåller följande:

• Tillräcklig bakgrundsinformation så att de föregående händelserna blir begripliga för läsaren
• En beskrivning av berättelsens miljö
• En introduktion till huvudpersonerna

När intrigen fortskrider utvecklas en mängd intensifierande komplikationer eller konflikter som slutar sig själva i ett ögonblick där spänningen går i taket som kallas en kris.

En mycket större spänning än krisens tar form i klimaxet eller vändpunkten, där den modifierar krisen på något slags sätt, det är tills all handling faller ner och vi når upplösningen.

Vad vi har nämnt ovan är det det mest traditionella sättet som en handling utspelar sig på. Det är dock inte vanligt att man i den moderna litteraturen finner avvikelser från den traditionella modellen för en intrig.

Bortsett från konflikt, kris, klimax och upplösning finns det ett antal hjälpmedel och tekniker som används för att ytterligare förstärka en intrig. Dessa är spänning, förskuggning, flashback, symbolik och teleskopering.

Symbolik

Symbolik är ett av de vanligaste medlen som används i skönlitteratur.

Den utförs genom att man lägger till eller associerar en viss betydelse till ett föremål, ett namn, en händelse eller bokstavligen vad som helst för att belysa det, åstadkomma en påverkan läsaren samt uppmuntra läsaren att se symbolen i ett nytt ljus.

3) Setting

De viktigaste delarna av setting i skönlitteratur är platsen, tiden och den omgivande sociala miljön där karaktärerna är instängda.

De element som ingår i miljön är vanligtvis inte bara där i informationssyfte. Var och en av dessa element bidrar till att konstruera den värld som karaktärerna lever i och påverkas av.

Miljön får läsaren att undermedvetet formulera en viss bild av karaktärerna enbart utifrån den, samt att härleda varför eller hur en viss karaktär agerar och uppträder. Den kan också användas för att framkalla en viss stämning som förberedelse för kommande händelser.

En miljö som är så väl beskriven kan höja läsarens upplevelse eftersom den verkligen fördjupar läsaren i handlingen och känslan för karaktärerna.

En författare kan använda sig av olika hjälpmedel och element som ett sätt att ytterligare förmedla berättelsens miljö i extra detalj.

Exempel på dessa element är kläder, transport- och kommunikationsmedel och given information om vissa karaktärers filosofi, psykologi och religion. alla dessa bidrar till en intrikat vävd miljö.

4) Karaktärer

Karaktärer är varelser som deltar i berättelsen som helhet. De skiljer sig från varandra som separata enheter genom sina egna mentala, känslomässiga och sociala egenskaper.

På ett korrekt sätt skrivna karaktärer’ är ett måste för att ett stycke litteratur ska lyckas. Karaktärer är oerhört viktiga; eftersom det måste finnas någon som läsaren investerar i, tar parti för eller emot.

Även om resten av skönlitteraturens beståndsdelar kanaliseras och utnyttjas på ett häpnadsväckande sätt; utan karaktärer blir dessa beståndsdelar snabbt tomma skal utan mening eller relevans.

Karaktärer kan vara statiska eller dynamiska, viktiga eller mindre viktiga. En huvudkaraktär är en central varelse som representerar berättelsens tema. En konflikt finns vanligtvis mellan den stora huvudpersonen och antagonistkaraktärerna.

På sidan finns mindre karaktärer, de har flera syften men deras huvudsakliga funktion är att sätta huvudkaraktärerna i fokus.

Mindre karaktärer kan vara statiska; där de förblir desamma utan att genomgå någon form av karaktärsutveckling från början till slutet av det litterära verket.

De kan också vara dynamiska, där de genomgår förändringar, vare sig det gäller deras attityd, beteende eller syfte.

Karaktärisering

Karaktärisering är den metod genom vilken författaren presenterar och avslöjar en karaktär och dess egenskaper, antingen genom en direkt beskrivning av karaktären eller genom andra karaktärer som hjälper till att definiera den.

5) Synpunkt

Synpunkt i skönlitteratur är den ståndpunkt från vilken historien berättas och hur den berättas. Det kan liknas vid en vinkel från vilken man betraktar berättelsen, och det är vanligtvis från ett första- eller tredjepersonsperspektiv.

Det finns en mängd olika sätt att berätta en berättelse på, och man kan faktiskt inkludera många synvinklar i en och samma berättelse. Men generellt sett delas berättelsemetoderna in i två huvudkategorier.

Tredjepersonsberättelse

Tredjepersonsberättelse är den vanligaste typen, där man i berättelsen använder pronomen han, hon, det eller de. Det kan antingen vara:

• Allvetande berättelse – där berättaren är en besserwisser och tar med läsaren in i alla karaktärers tankar, känslor och syften. Berättaren visar också vad karaktärerna säger och gör och hur de beter sig. Berättaren har tillgång till alla karaktärers psyke när som helst.
• Begränsat allvetande berättande – Där berättaren tar med läsaren in i en (eller på sin höjd väldigt få) karaktärers tankar men inte i alla.

Objektivt berättande

I vilken berättaren inte har tillgång till någon av karaktärernas sinnen utan bara berättar dialogen och rapporterar handlingar och händelser utan att informera läsaren om hur karaktärerna tänker och känner. Det kan vara:

• Förstagångsberättelse – I förstapersonsberättelse använder berättaren “jag och vi”-pronomen och tar form i en av karaktärernas medvetande. Hela berättelsen förmedlas till läsaren endast genom denna karaktärs ögon, så berättelsen är begränsad till vad endast förstapersonsberättaren vet, känner, tänker och upptäcker genom att interagera med andra karaktärer
• Andrapersonsberättelse – Detta används sällan i skönlitteratur, på grund av att det är svårt och att det i allmänhet är onödigt i en typisk skönlitterär miljö. Andra person-berättelse är när berättaren vänder sig till en annan karaktär, vanligtvis publiken, med hjälp av pronomen “du, du är, din”. Det kan liknas vid att bryta den fjärde väggen.

6) Stil

Stilen kan liknas vid en författares fingeravtryck. Det finns inte två författare som besitter samma skrivstil.

Stilen i en berättelse omfattar inte bara valet av ord (diktion), utan också hur dessa ord läggs upp i en sammanhängande mening (syntax), hur dessa meningar byggs upp och hur de förmedlar författarens tankar.

En författares stil omfattar också författarens användning av litterära medel som bildspråk och överdrifter, samt många andra språkliga drag som författaren tenderar att fokusera mycket på.

Den återspeglar också varje författares individualitet, så att de kan vara omedelbart igenkännbara om man tittar tillräckligt noga i deras många verk.

Stil skapas inte genom någon medveten ansträngning, den är instinktiv. Många faktorer spelar roll för en författares stil, bland annat författarens egen intelligens, skärpa och till och med författarens personlighet.

Ton

Tonen i ett skrivande är författarens beteende gentemot ett visst ämne, en viss fråga eller en viss händelse, vilket visar sig genom författarens skrivstil.

En författares ton kan vara glad, ledsen, ironisk, arg eller deprimerad. Den omfattar i allmänhet alla känslor som människor upplever och som författaren vill uttrycka verbalt.

Slutsats

Då det inte är ovanligt att hitta en berättelse med stor potential för handlingen men som saknar andra aspekter, följ den här listan för att få en grundlig förståelse för varje element!

Gillade du det här stycket? Dela i så fall artikeln med hjälp av verktygen nedan!

Foto av Jessica Fadel på Unsplash