Sedan Chicago Blackhawks började med Fratellis “Chelsea Dagger” som sin målfirande sång i slutet av 2008 har laget vunnit Stanley Cup tre gånger. Under varje mästerskap har “Chelsea Dagger” blivit lika oundviklig som “Baby, It’s Cold Outside” dagen efter Thanksgiving – och den förblir lika irriterande när man utsätts för den om och om igen. I en essä i Reader från 2013 kallar Aimee Levitt den för “en av de mest irriterande låtarna som någonsin spelats in”, vilket är en del av en kör av klagomål om “Chelsea Dagger” som har ökat genom åren – klagomål som jag hellre skulle stå ut med att läsa högt i sin helhet än att lyssna på det plumpa, levererade babblande som Fratellis låter som en hook. Upprepad exponering för denna singel från 2006 av en tredje klassens skotsk kopia av Libertines gör det ganska svårt att undvika att inse dess medelmåttighet.
Frontmannen Jon Fratelli berättade 2010 för ESPN att han hade för avsikt att “Chelsea Dagger” skulle frammana “en rock ‘n’ roll-gig i en gammal speakeasy eller något liknande”. Till och med killen som skrev låten låter likgiltig när han beskriver den (han är uppriktig med att han inte anser att den är hans bästa verk) och ger upp halvvägs in i sin egen mening för att säga: “Ja, det är tillräckligt bra”. Spåret påminner om en speakeasy – en på småtimmarna, efter att alla har druckit en för mycket. Det är en låt som du fortfarande kan skrika dig igenom när du är för full för att köra – och eftersom inspelningen sätter ribban så lågt, låter du till och med anständigt när du gör det.
“Chelsea Dagger” låter som ett vardagligt fyllespel, vilket knappast är den del av en professionell hockeymatch som Hawks har för avsikt att fira med låten. Att göra ett mål i ett major league-spel är en idrottslig prestation som är tillräckligt imponerande för att få fullt rationella människor att jämföra andra människor med gudar. Musiken som firar ett sådant ögonblick bör inte vara så vanlig att den smälter in i en jukebox med kommersiell radiorock. v