Arizona State University har den tredje största onlineinskrivningen bland offentliga skolor med omkring 30 000 studenter som läser minst en ASU-klass online. Och enligt en affärsplan för ASU som presenterades för Arizona Board of Regents förväntas intäkterna från onlineprogrammen nå 230 miljoner dollar i år och växa till nästan en halv miljard dollar år 2025. På ASU:s webbplats står det att de erbjuder “mer än 150 högt respekterade utbildningsprogram som är tillgängliga till 100 procent online.”
Med tanke på sin ledande roll inom online-undervisning har ASU, till sin ära, inrättat Action Lab. I en inledande video beskriver ASU:s president Michael Crow ASU Lab som något som kommer att “undersöka resultaten av de nya inlärningsmodellerna” och beskriver Action Lab som “vår egen interna forsknings- och utvecklingsgrupp som gör bedömningar om kvalitet, effektivitet och resultat” när det gäller nätbaserat och digitalt lärande.
I april släppte Action Lab, tillsammans med Boston Consulting Group och med finansiering från Gates Foundation, en ny studie om nätbaserat lärande med titeln “Making Digital Learning Work”
Att beskriva ASU-rapporten som slarvig är generöst. I avsnittet “What the Research Base Says About Digital Learning” skriver rapportförfattarna till exempel: “…i en studie som publicerades 2015 drogs slutsatsen att “studenter i online-kurser kommer att få ett betygsgenomsnitt som är 0,39 poäng (nästan 40 % av ett bokstavsbetyg) högre än en student som läser en kurs i direkt anslutning till en kurs”.'”
Fotnoten länkar till denna studie från Wright State University och i bokstavligen samma stycke efter hänvisningen till den 0,39 höga betygspoängen säger Wright State-rapporten: “… majoriteten av denna variation var en produkt av andra akademiska och demografiska parametrar snarare än kursleveranssättet”. Med andra ord, de högre betygen i online-kurser var inte ett resultat av att klasserna var online, även om ASU öppet sa att de var det.
Wright State-rapporten konstaterade i själva verket att betygen i online- och campusklasser “resulterade i en försumbar skillnad på mindre än 0,39″.07 GPA-poäng på en fyrgradig skala” och citerade annan forskning som visar att online-studenter får sämre betyg än vad studenter på plats får.
Och det finns mer.
I ASU-publikationen står det att “… vissa studier har visat att institutioner som har infört digitalt lärande har förbättrat sina ekonomiska utsikter” och citerar denna studie från 2009 om stödundervisning i matematik. Här blandar ASU-rapporten ihop “digitalt lärande” med nätbaserat lärande, när det ironiskt nog var så att klasserna i den citerade studien krävde närvaro på plats. “Vid de deltagande högskolorna räknades närvaron till mellan fem och 10 procent av slutbetyget, vilket var tillräckligt motiverande för att eleverna skulle delta i de lektioner under vilka de var tvungna att arbeta med sin kurs”, står det i rapporten från 2009.
I den citerade studien från 2009 innebar “digitalt lärande” i stor utsträckning att man ersatte föreläsningar eller läroböcker med kursmaterial som presenterades i ett datorlaboratorium och som övervakades av en lärarassistent i stället för av en professor. I hela rapporten lyfter ASU fram kostnadsbesparingarna genom att anställa mindre dyra lärare.
I ett annat exempel avfärdar ASU-rapporten som “en myt” att “digitalt lärande misslyckas med att producera resultat som är lika bra eller bättre än … undervisning som endast sker ansikte mot ansikte, och att det ökar klyftan i fråga om prestationer.” ASU-publikationen skyller på okunniga lärare för att de tänker så, “lärare som aldrig har undervisat i en blandad kurs eller en online-kurs … har förstärkt denna myt.”
Men en studie från 2014 av Public Policy Institute of California som undersökte Kaliforniens Community Colleges – den största leverantören av online-klasser i landet – fann att ” … online-undervisning gör ingenting för att överbrygga resultatklyftor mellan ras/etniska grupper – i själva verket är dessa klyftor ännu större i online-klasser.”
I rapporten från Kalifornien konstaterades också att även om det var mer sannolikt att studenter som läste vissa onlinekurser fick en tvåårig examen eller övergick till en annan skola, “… är studenternas resultat sämre i onlinekurser än i traditionella kurser”. Rapporten konstaterade också att “… lägre kursframgångssiffror för alla typer av studenter, i många olika ämnen, och på nästan alla högskolor är framgångssiffrorna för onlinekurser mellan 11 och 14 procentenheter lägre än framgångssiffrorna för traditionella kurser”.
Det är en del mytbildning på gång. Men det verkar inte vara från oinformerade lärare.
Dålig forskning är en sak. Men det kan ses som något helt annat när en av rapportens huvudförfattare, och verkställande direktör för ASU Action Lab, tidigare var vd eller ordförande för två utbildningsteknikföretag – Moodlerooms och Blackboard – företag som säljer verktyg för inlärning på nätet till skolor, inklusive högskolor.
Tillsammans är det inte svårt att dra slutsatsen att, som Johann Neem, professor vid Western Washington University, sa, “studiens mål tycktes vara att bekräfta snarare än att testa författarnas redan existerande agenda”. Rapporten var inte vetenskap utan en annons.”
Rapporten säljer faktiskt en del. “Högskolor och universitet som vill öka antalet inskrivna, utöka tillgången till högkvalitativ utbildning och förbättra studenternas prestationer – allt till lägre kostnad – bör starkt överväga att investera i … ett uppskalat företagsgenomförande av högkvalitativt digitalt lärande”, står det i rapporten. Det är tydligt att rapportförfattarna anser att skolorna bör köpa. Det är inte alls klart varför detta försäljningsargument ligger under en ASU-logotyp.
ASU kan och bör kunna bidra på ett intelligent sätt till diskursen om nätbaserat och digitalt lärande. Men det här erbjudandet, den här reklamen, är inte alls i närheten och från vad som ska vara en stor akademisk institution är det en skam.