Med allt regn i prognosen ville vi ta en minut och besöka ett problem som verkar plåga områdets spår varje vinter – fuktiga spårförhållanden. Missförstå oss inte, vi älskar klibbig jord lika mycket som alla andra, men det finns en hårfin gräns mellan brunt puder och våta eller leriga spår. Om lera eller våta spår fastnar på din sko eller ditt däck bör du helt enkelt vända om. När du stöter på en lerig fläck ska du inte heller tro att resten av leden är bättre. Oftast blir det bara värre och du bör sluta medan du fortfarande ligger steget före.
För det första är det viktigt att inse att all smuts inte är lika. I regioner som Pacific Northwest är våta spårförhållanden vanliga och accepteras som en del av sporten. Medan samma förhållanden i Georgias klimat kan få ganska drastiska konsekvenser för spåret och din motorcykel. För det andra påverkar tiden på året samt exponering och höjd hur fukt och nederbörd påverkar ett spår. Under vintern tenderar spåren att vara mer mättade och hålla mer vatten och det tar flera dagar att torka ut efter regn, till skillnad från senare på sommaren och hösten, då ett kvällstorn gör att spåren blir fina och kladdiga nästa morgon. Med detta sagt förstår vi att det händer saker och ting. Genom antingen dåliga omständigheter eller dåligt omdöme har vi alla hamnat i situationer och på spår som vi inte borde ha varit på. Vi är inte här för att lägga skulden på någon eller för att vara spårnazister, utan bara för att sprida medvetenhet och uppmuntra alla att vara hänsynsfulla spåranvändare. När allt kommer omkring är detta våra stigar, som till stor del betalas av våra donationer, en del skattepengar och frivilligt arbete. Det är upp till oss att skydda och upprätthålla dem i många år framöver.
Spårhot nr 1: Spår & Erosion
Ett svar som vi ofta får höra när det gäller att åka på våta spår är att “de fixar sig själva” och att “mountainbikes har gott om fjädring för att ta hand om spårskador”. Nej och nej. Spårskador och erosion som uppstår med tiden genom korrekt användning är en annan sak än de som uppstår till följd av missbruk. När ett spår väl har bildats förvärras det bara av ytterligare körning och vatten, och det krävs flera timmars arbete för att rätta till det. Dessutom är de bersåer och det flöde som vi längtar efter så mycket ingen match för rinnande vatten som tar den väg som ger minst motstånd. Spåren skapar låga punkter som fångar upp fukt som annars skulle ha runnit bort från sluttningen och som med tiden blir djupare och bildar små kanaler som är perfekta för att ta tag i ditt framdäck och kasta dig över stången. Vill du att dina stigar ska se ut som Grand Canyon? Det vill inte vi heller.
Ovanför: Observera den vertikala rännan i mitten av denna perfekt bermiska stig till vänster. Om detta inte åtgärdas kommer det bara att förvärras och leda till massiva spår som gör leden omöjlig att rida, vilket framgår av fotot till höger.
Trohet nr 2: Breddning av leden
När lederna är blöta och spåren börjar bildas tenderar folk naturligtvis att rida runt dem, vilket leder till att singelspåren breddas. Ett av argumenten mot att låta mountainbikecyklister få tillgång till stigar är den skada de gör på känsliga miljöer. I själva verket orsakar cyklarna mycket liten påverkan när de befinner sig på en bestämd väg. Det är först när cyklisterna börjar skära av hörn, rida runt våta ställen och skapa sin egen väg som sådana skador uppstår. Låt enkelspåren vara enkelspåriga, och när du stöter på våta partier av spåren, tänk på de potentiella konsekvenserna av att gå runt leran. Detta är viktigt inte bara för spårens hållbarhet, utan också för att säkerställa vår tillgång som mountainbikecyklister till spåren i många år framöver.
Ovanför: Till vänster kan man se de skador som orsakats av att människor går runt på leriga ställen. Det som började som en enkelspårig stig har nu breddats av felaktig användning. Till höger kan du se början på en breddning av leden. Med tiden kommer dessa två stigar att smälta samman och leda till ytterligare erosion av sluttningar och stigar, vilket så småningom kommer att göra stigen omöjlig att beträda. Kom ihåg att hålla singletrack single.
Threat #3 : Bike Damage
Detta har visserligen mindre med leden att göra, men bör lika gärna påverka ditt beslutsfattande. Det finns inget snabbare sätt att förstöra din drivlina, dina bromsbelägg samt stötdämpar-, gaffel- och lagertätningar än att gunnga upp dem med Utahs finaste lera. De sandiga jordar som är vanliga i området kan snabbt förvandlas till en rödbrun limliknande pasta som letar sig in i varenda skreva på din motorcykel. Även om fotot ovan kan verka drastiskt är det fantastiskt hur snabbt lera kan sätta sig och göra din motorcykel omöjlig att köra och 20 pund tyngre när du bär den tillbaka till bilen.
Ovanför: Att köra i våta och leriga förhållanden förstör inte bara spåren utan dödar också drivlinorna. Om du inte gillar att lägga ut ett par hundra dollar extra på nya bromsbelägg, kedja och tätningar och inte heller vill spendera din lördag med att städa varenda hörn på cykeln i stället för att cykla, så håll dig borta från leriga stigar och planera för vädret! Lita på oss, vi har varit där förut och det suger.
Med det sagt vet vi att det är ungefär lika effektivt att be alla att vänta tills alla stigar är 100 % torra innan de ger sig ut som att bara undervisa om avhållsamhet. Ingen tycker om att bli tillsagd vad man ska göra, särskilt inte i naturen, men vi ber dig dock att ta ansvar för dina handlingar och tänka på den potentiella påverkan du har nu och i framtiden. Tänk på det så här: ju mer tid våra spårpersonal måste ägna åt att reparera spår, desto mindre tid och ansträngning kan de lägga på nya och förbättrade spår.
(Den här artikeln publicerades ursprungligen på http://parkcitymountainbike.com/, vi har redigerat den för att den ska passa till vårt område och vårt klimat.)