Körsång kan avse antingen en kör eller en kör. Kyrkliga sånggrupper brukar kallas körer, liksom små, professionellt utbildade grupper. Stora sekulära grupper kallas för körer. Korgrupper kan vara helt manliga, helt kvinnliga eller blandade stämmor, för vilka en vanlig modell är SATB: sopran, alt, tenor och bas. I denna artikel diskuteras körsångens historia och utveckling i USA, möjligheter till körsång samt körsångens sociala, religiösa och samhälleliga funktioner.
Körsång i USA har en historia som är lika gammal som landet självt. Vissa tidiga religiösa grupper av nybyggare på 1600- och 1700-talen hade körer. På 1700-talet sålde resande “Yankee tunesmiths” enkla sångböcker och bildade körer. I öst sökte de som värderade ortodox musikalisk inlärning i stället inspiration i Europas mer sofistikerade musikaliska traditioner. Denna imitation av Europa bidrog till spridningen av körgrupper under 1800-talet, däribland Handel and Haydn Society of Boston (1815), Sacred Music Society of New York (1823) och körer som grundades av emigranter från Tyskland och England. Svarta amerikaner utvecklade en körstil som kombinerade afrikanska och europeiska element med kraft och uttrycksfullhet. I början av 1900-talet minskade körsången i USA, med undantag för kyrkliga ensembler och ensembler från universitet och högskolor som St. Olaf Choir i Minnesota och Westminster Choir i Princeton, New Jersey. Dessa körer var ofta involverade i “a cappella-körrörelsen” och betonade sång utan ackompanjemang. Den amerikanska körmusikens renässans kan ha skett 1938, när Robert Shaw kom till New York för att lägga till körmusik i Fred Warings populära radioprogram. Shaw, som dog 1999, satte den globala standarden för körmusik under 1900-talet med sina olika körer i världsklass och sin noggranna dirigentteknik, och bidrog till att höja körsången till dess nuvarande popularitet.
Koruppträdanden var den populäraste formen av offentlig konstverksamhet i landet 2004. Nästan 29 miljoner amerikanska vuxna och barn uppträdde regelbundet i en eller flera av de cirka 250 000 körerna. Det fanns gott om möjligheter till körsång i USA. Särskilt snabbt växte barnkörer och körer med anknytning till etnisk tillhörighet eller livsstil, t.ex. judiska, latinamerikanska, koreanska, svarta, homosexuella och lesbiska körer. Andra möjligheter var körer i kyrkor och samhällskörer, barbershopkvartetter (och kvinnornas Sweet Adelines), körer som är knutna till symfoniorkestrar samt universitetskörer, Glee Clubs och små a cappella-grupper.
Körens popularitet kan tillskrivas dess betydelse i det sociala, samhälleliga och religiösa livet. Alla kan inte spela ett instrument, men nästan alla kan delta i den gemensamma upplevelsen av körsång. Att sjunga i kyrkan kan skapa en känsla av andlig såväl som bokstavlig harmoni; gemenskapskörer som den avsiktligt interetniska Berkeley Community Chorush hjälper till att främja USA:s demokratiska kultur. Att sjunga i en kör kan vara en glad och spännande upplevelse, där man använder det mest grundläggande instrumentet – rösten – för att skapa harmoni, samhörighet och en känsla av att bidra till en helhet som är större än en själv.
Se även: Amatörteater, Barbershopkvartetter, Scenkonstpublik, Slavsång/musikskapande, Traditionella folkmusikfestivaler
BIBLIOGRAFI
Keillor, Garrison. “Kraften i körsång”. Choral Journal 41, no. 5 (december 2000): 43-45.
Smith, James G. “Chorus (i)”. Grove Music Online. Tillgänglig från http://www.grovemusic.com.
Sparks, John D. “Americans Rank Choruses as #1 Form of Arts Participation”. The Voice of Chorus America 26, no. 3 (Spring 2003): 12-14.
Tobias, Sheila, and Shelah Leader. “Vox Populi till musik”. Journal of American Culture 22, no. 4 (vinter 1999): 91-101.
Rebecca E. Barry