De största hajarna som någonsin har jagat i jordens hav kan ha blivit så stora tack vare sitt rovdjursbeteende i livmodern, rapporterar forskare den 4 oktober i Historical Biology.

Tanken uppstod i en studie där man först analyserade storleken och formen på moderna och gamla hajtänder och använde dessa data för att uppskatta fiskarnas kroppsstorlek. Paleobiologen Kenshu Shimada vid DePaul University i Chicago och kollegor fokuserade på en ordning av hajar som kallas lamniformes, av vilka endast cirka 15 arter finns kvar i dag, inklusive våldsamma, snabba vithajar och makohajar samt filtermatande kungshajar (SN: 8/2/18).

Väldigt över 200 lamniformes-arter har funnits i det förflutna, varav en del av dem var ganska stora, säger Shimada. Men ingen tros ha konkurrerat med Otodus megalodon, vanligen kallad megalodon, som levde mellan cirka 23 miljoner och 2,5 miljoner år sedan. Det är dock en utmaning att fastställa hur stora dessa varelser var, eftersom hajarnas skelett består av brosk, inte ben, och det finns mycket lite kvar av de nu utdöda arterna förutom deras tänder. Dessa tänder är dock rikligt förekommande i fossilregistret: En enda haj kan kasta tiotusentals tänder under sin livstid (SN: 8/10/18).

Shimada och hans kollegor fann att höjden på megalodons tandkronor var en extrem avvikelse bland deras data, vilket tyder på en total kroppslängd på minst 14 meter, vilket är dubbelt så långt som alla andra hajar som inte är filtermatare. Men fyra andra utdöda arter av lamniformer uppvisade “gigantism” och blev över sex meter långa – inte i megalodons storlek, men ändå ganska stora, säger Shimada. Gigantism förekommer också hos flera moderna arter, däribland vithaj, makohaj och rävhaj.

Studien “ger en bred översikt över förhållandet mellan tand-, käk- och kroppsstorlek i ett stort antal lamniforma fossila släktskap”, säger Humberto Férron, paleobiolog vid universitetet i Bristol i England.

Det är fortfarande oklart varför megalodon och dess släktingar kunde bli så stora. De utdöda och moderna lamniforma arter som kan växa till dessa storlekar råkar också alla vara varmblodiga. Genom att reglera kroppstemperaturen kan de simma snabbare och fånga mer energiska byten. Så varmblodighet, eller endotermi, kan vara en nyckel till deras gigantism.

Men Shimada och hans kollegor tyckte att den förklaringen var ofullständig, eftersom den inte tog upp varför just den här gruppen hajar kan ha utvecklat den endotermi som ledde till gigantism. Så i den nya studien föreslår teamet att ett beteende som är unikt för denna ordning också kan spela en roll – en sorts kannibalism som sker i livmodern.

Hajar i allmänhet har en reproduktionsstrategi som kallas ovoviviparitet: Embryona utvecklas i ägg som stannar kvar i modern tills de är redo att kläckas. Men ovovivipariteten blir extrem bland alla lamniforma hajar – från de våldsamma rovdjuren till de milda filtermatarna. Den första hajunge som kläcks inuti modern fortsätter att äta resten av äggen, ett beteende som kallas intrauterin kannibalism. När ungen kommer ut ur modern är den redan ganska stor och redo att försvara sig mot rovdjur.

Detta beteende, i kombination med de rätta miljöförhållandena som gynnsamma vattentemperaturer och tillgång till föda, kan ge vissa lamniforma hajar grönt ljus för att växa sig gigantiska, menar forskarna.

Det är en intressant idé som inte är helt ny, säger Stephen Godfrey, paleontolog vid Calvert Marine Museum i Solomons, Md. Det är möjligt att intrauterin kannibalism är kopplad till att vissa lamniformer överhuvudtaget blev varmblodiga, säger han. Det skulle kunna hjälpa dessa hajar att växa sig tillräckligt stora för att kunna ta större byten – och i sin tur kräva mer energi, som den som tillhandahålls av en evolutionär anpassning som varmblodighet, för att upprätthålla en sådan aktiv livsstil.

Men det förklarar fortfarande inte riktigt den unika supergigantismen hos megalodon, tillägger Godfrey. För det skulle man också behöva en födokälla. “Om det inte hade funnits några stora byten tvivlar jag starkt på att det skulle ha funnits makropredatoriska jättehajar”, säger han.

Férron håller med. “Idén är ny”, säger han. “Enligt min åsikt var utvecklingen av gigantism hos megalodon resultatet av en kombination av faktorer”, säger han. Fortplantningsstrategin kan ha hjälpt dem att växa sig stora, endotermi skulle ha hållit dem aktiva och rikligt med stora byten skulle ha hållit dem matade.