KDE neon är en distribution (för enkelhetens skull behandlar vi den som en sådan) som, trots att den inte hade den bästa starten, har blivit en av de mest framstående inom GNU/Linux-spektrat, något som har blivit tydligt i vår omröstning för att välja den populäraste distributionen 2018, då den är den första bland de distributioner som har KDE som sin huvudsakliga skrivbordsmiljö.

Det är sant att vi i vår omröstning inkluderar Kubuntu som en del av Ubuntu, att Debian erbjuder valfrihet, samtidigt som vi behåller GNOME som referens, och att Manjaro erbjuder något som liknar Debian, men med skillnaden att det erbjuder separata installationsmedia för varje miljö och med XFCE som referens. Alla tre distributioner har bra implementeringar av Plasma 5, så man kan förvänta sig att en betydande andel av deras användare kommer att använda den. Det är dock viktigt att notera att KDE neon har gått om openSUSE, som kan betraktas som den viktigaste referensen bland dem som använder KDE som standard (och som också erbjuder en god erfarenhet av GNOME och XFCE).

Plasma 5 vanilla och Ubuntu LTS: stöd, kraft och optimering garanteras

Det finns ingen anledning att beskriva de mer än erkända fördelarna med Plasma 5: “kraft”, nästan oändliga anpassningsmöjligheter, mångsidig, högsta optimeringsnivå, med en vänlig standardlayout (som i Windows)… KDE neon är en officiell produkt från KDE-gemenskapen, så som standard har vi en helt vaniljbaserad upplevelse av miljön, med Breeze som tema.

Men KDE-projektet är mycket mer än bara en miljö, det omfattar också många program som är bland de bästa i sin kategori på GNU/Linux, eller åtminstone bland dem som är fri programvara. Här hittar vi den kraftfulla fotohanteraren digiKam, filutforskaren Dolphin och dokumentläsaren Okular, men de som kanske sticker ut mest är Krita och Kdenlive, inte för att de är kvalitativt bättre, utan för att neon erbjuder mycket mer uppdaterade, felsökta och funktionella versioner än Kubuntu (något som Ubuntufamiljemedlemmen inte ens rättar till med den välkända Kubuntu Backports PPA). Detta visar att KDE neon är ett utmärkt alternativ för att få Plasma 5 i sin senaste version och för att kunna njuta av de senaste versionerna av KDE-applikationer.

Efter att ha förklarat ytligt vad KDE neon erbjuder på programvarunivå (KDE och mycket KDE i den senaste versionen och vanilla-upplevelse) kan vi inte glömma bort det andra stora benet som stöder det här operativsystemet: Ubuntu LTS. Att den är baserad på de versioner av Ubuntu som stöds sedan länge ger den tillräcklig stabilitet för att kunna användas i produktionsmiljöer, vilket gör den idealisk för utveckling med Ruby on Rails och andra programmeringsmiljöer. Den ständiga uppdateringen och förbättringen av program som Krita och Kdenlive bidrar positivt till detta. Dessutom drar den nytta av allt stöd från tredje part som finns tillgängligt för Ubuntu och erbjuder stor kompatibilitet med de program som finns tillgängliga för GNU/Linux. Här kan vi lägga till multimediastöd i Opera och Vivaldi, utöver de välkända Google Chrome och Steam.

Vi finner Snap installerat och aktiverat som standard, så från Discover kan du hämta de program som levereras i denna form från Canonicals officiella butik. Förutom Spotify, Discord, Skype och Slack finns det också kraftfulla appar som är inriktade på professionella miljöer, till exempel Android Studio och RubyMine. Bortsett från de tekniska debatterna kring paket utan traditionella beroenden är det en stor bekvämlighet att ha all denna programvara tillgänglig med bara två klick.

KDE Neon är ett tillsatsfritt operativsystem (eller utan många tillsatser), så till en början förbrukar det väldigt lite resurser. Detta gör det möjligt att installera programmet på relativt blygsamma datorer, så till den grad att valet mellan Plasma 5 och XFCE numera inte handlar om CPU-kraft och/eller mängden RAM-minne, utan om GPU-kraft. Och ändå är det inte så att jag ber om något särskilt kraftfullt grafikmässigt, eftersom min gamla bärbara Toshiba-dator med en ATI Mobility Radeon HD2600 med 256 megabyte delat minne kan erbjuda en upplevelse som gränsar till perfektion, och bara visar störningar när jag ändrar storleken på ett fönster (något som har hänt mig med Unity 7 och GNOME Shell på samma grafikkort), även om grafikstörningarna lyckligtvis försvinner när jag släpper fönstret, så det är inget allvarligt att påpeka.

Det är sant att Plasma 5 kan konfigureras så att det inte förlitar sig på hårdvaruacceleration, men det är uppenbart att det är en miljö för att, åtminstone i sin standardlayout, dra nytta av denna funktion som inte är väl implementerad (eller inte har tillräckligt med kraft) på vissa grafikkort när man använder Linux med dem.

Vad som inte är så glänsande med KDE neon

Likt alla mänskliga skapelser har KDE neon sina brister. För att vara mer specifik har det ett antal brister som visserligen inte hindrar det från att bli ett förstklassigt operativsystem, men som gör att upplevelsen känns ofullständig för vissa användare:

• Frånvaron av en grafisk guide för drivrutiner från tredje part: Jag behöver inte detta eftersom jag använder en AMD GPU och Ubuntu installerar Intel- och AMD-mikrokod som standard som en åtgärd mot Spectre, men NVIDIA- och Broadcom Wi-Fi-användare kan sakna en grafisk guide som hjälper dem att få sin maskinvara att fungera korrekt med färre steg. Kubuntu har en sådan guide, så den kanske kan installeras.
• Avsaknaden av en grafisk guide för att installera PPA:er: Ännu en saknad grafisk guide. Linux Mint har ett grafiskt verktyg för att lägga till PPA-förråd, medan Ubuntu erbjuder ett implicit sätt via “Software and Updates”, där du bara behöver kopiera och klistra in koden “ppa:autorppa/nombreppa” i fältet “APT line:” när du vill lägga till ett nytt förråd i systemet.

• Ett system som inte är lämpligt för NVIDIA-användare: Att blanda Plasma 5 och NVIDIA kan leda till otillfredsställande resultat, antingen på grund av buggar eller prestandaproblem. Här ska vi inte skylla på KDE-gemenskapen, utan på GPU-tillverkaren som erbjuder ganska tveksamma drivrutiner när det gäller överensstämmelse med etablerade GNU/Linux-standarder.
• Ständiga ändringar av Qt- och KDE-sviterna kan leda till att kompatibiliteten med program och mjukvara som tillhandahålls av det officiella Ubuntu-arkivet bryts. De som vill ha mer tillförlitlighet och stabilitet i detta avseende kan vända sig till Kubuntu, och du kan se de viktigaste skillnaderna mellan Kubuntu och neon i den här artikeln. KDE:s programvarukatalog är dock tillräckligt kvalitativ och varierad för att mildra denna nackdel.
• Vad sägs om ett virtuellt emoji-tangentbord: Ja, detta är inte en viktig funktion, men emojis blir alltmer använda, så det skulle vara mycket välkommet om KDE-gemenskapen kunde inkludera något sådant.

Slutsats

Att kombinera den uppdaterade programvarusviten KDE och Ubuntu LTS måste resultera i ett av de bästa operativsystemen i världen, och ja, KDE neon levererar och lever verkligen upp till den utmärkelsen.

Detta är en produkt som drar nytta av nästan alla de fördelar som erbjuds av dess två huvudpelare, vilket resulterar i ett operativsystem med enorma möjligheter som också kan fungera bra på en mängd olika typer av hårdvara. Det vill säga, så länge processorn är 64-bitars, en arkitektur som har varit standard i mer än ett decennium för x86-instruktionsuppsättningen.

De som vill ha det bästa av KDE på en stabil bas och bra stöd från tredje part har ett bra val i KDE neon. Det är definitivt ännu ett fall av att göra Linux bra igen.