De cirka 6 miljoner kottar som finns i det mänskliga ögat kan delas in i tre typer av kottar: blå kottar, som utgör cirka 2 % av alla kottar i ögat, gröna kottar, som utgör cirka 32 % av alla kottar i ögat, och röda kottar, som utgör cirka 64 % av alla kottar i ögat. Dessa kottar brukar skrivas som S-kottar, M-kottar respektive L-kottar för deras känslighet för fotoner med kort, medel och lång våglängd. Baserat på uppmätta responskurvor enligt figur 1 absorberar varje typ av kottcell fotoner med olika våglängder: 445 nm (blå kottar), 535 nm (gröna kottar) och 565 nm (röda kottar). Gröna (M-kottar) och röda kottar (L-kottar) har visat sig vara koncentrerade till fovea centralis medan blå kottar (S-kottar) är utspridda över näthinnan. Blå kottar är unika på grund av att de är mer ljuskänsliga än gröna och röda kottar, även om de är få i antal. Dessutom är den blå känsligheten i vår visuella uppfattning i stort sett lika stor som för gröna och röda kottar, vilket tyder på att det måste finnas någon form av mekanism i hjärnans visuella bearbetning som orsakar denna höga känslighet (Nave, 2001).