Detta är “Add to Queue”, vårt försök att sortera bland den kakofoni av musik som svävar i den algoritmiska atmosfären genom att konsultera experterna själva. Våra favoritmusiker berättar för oss om sin favoritmusik – den sorgliga, den glada, den middagsbjudande, de låtar de vill ha spelade på sin begravning. I det här numret talar vi med Paul Klein, frontman i det heta pojke-möter-soft boi-bandet LANY (LA + NY), med anledning av deras senaste album mama’s boy. Detta är bandets tredje skiva sedan starten 2014. Bandmedlemmarna-Klein, Charles Leslie “Les” Priest och Jake Clifford Goss träffades i Nashville när de studerade musik vid Belmont University. Även om bandet inte längre är en småstadsindieakt tack vare framgångarna med sina tidigare projekt – särskilt det kvintessentiella 2018 års hjärtesorgsalbum Malibu Nights – förblir deras hjärta kvar där hemmet är. mama’s boy är en ode till resan bakom varje rastlös urban cowboy. Det finns tidlösa låtar som “sad”, om den nostalgiska och ständigt återkommande känslan av att vilja göra en tidigare älskare svartsjuk; det finns också aktuella låtar som “if this is the last time”, där Klein sjunger för sin familj om att växa upp – ett passande budskap för ett osannolikt ögonblick. Som den 32-årige Oklahoma-borgen beskriver det ska mammas pojke kännas som “en stor fet varm filt eller en kram”. Nedan, från sitt hem i Kalifornien, öppnade Klein upp om LANY:s tillväxt, att vara en stolt mammas pojke och musiken som byggde honom – antydan: han är ett stort John Mayer-fan.

—

ERNESTO MACIAS: Jag har lyssnat på albumet och det är riktigt bra. Det är känslomässigt, det är en massa saker. Berätta om din resa med musiken – den väg som det tog dig för att komma fram till utgivningen av mama’s boy?

PAUL KLEIN: Jag var typ fyra år gammal, och jag minns att min mamma berättade för mig att jag skulle börja med pianolektioner. I det ögonblicket kände jag att mitt liv på sätt och vis var över. Jag var klassiskt utbildad i 13 år och sedan började jag studera jazz i mellanstadiet, eftersom min mormor bodde på ett ålderdomshem och jag kom på att de skulle betala mig 35 dollar i timmen för att sitta där och spela jazzstandards för de gamla på ålderdomshemmet. Det slutade med att jag gick på musikskola och började skriva låtar. Jag tror att jag skrev min första låt för att be en tjej som jag gillade i high school att gå på balen med mig.

MACIAS: Vad hette låten?

KLEIN: Jag är säker på att den var så dålig. När man växte upp och gick på klassiska pianotävlingar på helgerna var det inte något man ville att någon skulle veta. Det var inte coolt. Plötsligt skriver du en låt för en tjej och de gillar dig tillbaka för första gången i ditt liv.

MACIAS: Hur skiljer sig det här albumet från dina tidigare projekt?

KLEIN: Under de senaste åren var jag besatt av att försöka bli det största bandet i världen. Det är coolt, men det är så subjektivt. En sak som jag känner mig supertrygg i att säga är att vi definitivt är det mest förbättrade bandet på planeten. Mama’s boy är utan tvekan vårt bästa album hittills. Malibu Nights var ett otroligt steg framåt för oss. Efter att ha släppt det albumet var vi i rum som var tre gånger större än vad vi var innan. Men samtidigt var det ett väldigt ensidigt, endimensionellt album. Det var ett uppbrottsalbum. Men mama’s boy har så mycket smak på den. Jag känner mig säker på att det finns minst en låt på det albumet för alla runt om i världen.

MACIAS: Hur kom ni fram till albumtiteln?

KLEIN: Tidigare har vi kanske saknat geografisk identitet. The Beatles, Liverpool, U2, Irland, Oasis, Manchester. LANY var som en “kvasi-kalifornisk indiepopgrej med västkustvibbar”. Men jag är från Oklahoma, Jake är från Arkansas och Les är från Missouri. Det finns inget särskilt speciellt med någonting om var vi kommer ifrån eller vilka vi är. Det är något som jag tror att många människor kan relatera till. Väldigt få människor i L.A. är faktiskt födda och uppvuxna där. Jag ville göra något som kändes som en vinkning till var vi kommer ifrån, men utan att vara för påträngande, utan att bokstavligen kalla det Heartland eller Middle of Nowhere. Att vara en mammas pojke har en riktigt amerikansk klang. Jag tyckte att det var perfekt – alla tre av oss är stora mammas pojkar.

MACIAS: Javisst. Jag är från Texas, så jag kan definitivt relatera till den energin. Vilken är den senaste låten ni lyssnade på?

KLEIN: “Give Me Your Fire, Give Me Your Rain” av Paper Kites. De är ett fantastiskt band, du borde lyssna på dem.

MACIAS: Har du en låt som du alltid sjunger till, oavsett var du är eller vad du gör?

KLEIN: Jag skulle nog säga “Gravity” av John Mayer.

MACIAS: Jag har inte hört den låten på en minut, den är bra.

KLEIN: Du borde lyssna på trummorna på det albumet. Jag vet inte om du blir nördig av ljudet av saker och ting, men sättet som de miktade dessa trummor specifikt på det albumet är hisnande. Det är vansinnigt.

MACIAS: Vem var den första musiker som påverkade dig?

KLEIN: John Mayer var det för mig, vilket är coolt eftersom vi kunde åka på turné med honom och vi spelade sju arenor med honom. Nu sms:ar vi och han ger mig feedback. Det är otroligt. De flesta dagar kan jag fortfarande inte förstå det. Jag minns att jag gick i sjunde klass, ärligt talat kanske tidigare, när jag hörde “No Such Thing” för första gången. Det var albumet Room for Squares, och det var verkligen det första albumet som min mamma och jag kunde knyta band till. Hon gillade det också, så vi satte alltid på det i bilen.

MACIAS: På tal om familj, hur viktig var idén eller temat om familj och hem i det här albumet?

KLEIN: Titeln på albumet refererar helt klart till våra mammor, och sedan har vi en låt som heter “If This Is the Last Time”, som specifikt handlar om att säga hej då till din mamma, din pappa, men det skulle kunna appliceras på morföräldrar eller nära och kära. Den är viktig, men den är inte på något sätt vägledande för hela albumet. Det finns en hel del referenser, men det är inte som att “Hej, jag skrev 14 låtar om det inre arbetet och nyanserna i min familjedynamik”.

MACIAS: Var var din första konsert och vem var det, om du minns?

KLEIN: Jag kommer att låta som det största John Mayer-fanet någonsin, men det var John Mayer i Dallas. Jag tror att det kallades Smirnoff Amphitheater. Jag satt på gräset och hade en andlig upplevelse, antar jag.

MACIAS: Minns du den första musikvideo som gjorde intryck på dig?

KLEIN: En låt som hette “Boston” av Augustana. Jag vet inte om det är på riktigt eller CGI, men tusentals pianon spolas upp på stranden. Hela bandet uppträder i vattnet och vågorna förstör dem. Det var faktiskt min främsta referens till vår musikvideo “Malibu Nights”. Jag kommer aldrig att glömma att jag såg den musikvideon och blev överväldigad.

MACIAS: Vilken låt gör dig alltid på gott humör?

KLEIN: “Every Teardrop is a Waterfall” av Coldplay.

MACIAS: Vilken låt får dig att känna dig trygg?

KLEIN: “Will You Be There” av Michael Jackson. Den där stigande melodin som bara aldrig slutar, trummorna, de bara rullar och rullar. Den låten är så fantastisk.

MACIAS: Vilka låtar eller artister skulle du sätta upp på en spellista efter ett uppbrott?

KLEIN: Herregud. Jag vill egentligen aldrig lyssna på någonting eller äta någonting eller göra någonting. Jag kommer att säga att jag förmodligen skulle sätta på något som Drake, för jag skulle inte vilja sitta där och bli ledsnare. Jag är en sådan Drake-anhängare, om jag ska vara ärlig. Om du tränar eller vill bli upphetsad, lyssna på If You’re Reading This It’s Too Late.

MACIAS: Vad sägs om en spellista för att bli hög?

KLEIN: Vi skulle sätta på Travis Scott, kanske lite Postie också. Jag älskar att blanda in Postie i mixen. Han har så många bangers.

MACIAS: Han växte på mig väldigt mycket. Jag var inte så intresserad av honom, men sedan gav jag honom ett par snurr och sa: “Jag fattar.”

KLEIN: Han är också en sådan musikkille. Hans musikaliska kunskaper, bakgrund och bibliotek är verkligen imponerande. Han är väl insatt och har en god kultur.

MACIAS: Har du en Post Malone-låt som du återkommer till?

KLEIN: Det här är en sällsynt låt, men “Candy Paint”. Det är en lågmäld banger som förtjänar mer respekt.

MACIAS: Vad sägs om en låt som tar dig tillbaka till din ungdom?

KLEIN: “Ocean Avenue” av Yellowcard. Jag var så inne på den där pop-punk-rörelsen. När man bryter ner de låtarna är de otroliga. Särskilt några av Dashboard Confessional-låtarna, bara absolut poesi. För mig var Yellowcard, särskilt deras första album, Ocean Avenue, med “Only One”, “Empty Apartment” och “Way Away” – det albumet var galet.

MACIAS: Om det fanns en låt som du kunde spela för hela världen och som du tror skulle rädda världen, vilken skulle det vara?

KLEIN: Det skulle vara något av Oasis, oavsett om det är “Wonderwall”, “Don’t Look Back in Anger” eller “Champagne Supernova”. Jag skulle bara välja någon hymnisk sångsång. Oasis gjorde det riktigt, riktigt bra.

MACIAS: Om du kunde samarbeta med någon död eller levande, vem skulle det vara?

KLEIN: När det gäller samarbete är jag inte helt säker, men någon som jag skulle vilja ha ett musikaliskt mentorskap från skulle vara Chris Martin. Jag har sett honom så länge. Piano var aldrig coolt, men Alicia Keys MTV Unplugged-framträdande var första gången jag såg någon spela piano och tänkte “Åh, skit”. Kanske är piano coolt.” Chris Martin befäste det för mig.

MACIAS: När folk lyssnar på det nya albumet från början till slut, vad hoppas du att de tar med sig från de här låtarna?

KLEIN: Jag tror att vi åkte till studion förra veckan, eftersom vi fick några vinyler pressade av mama’s boy och vi behövde lyssna tillbaka. Det finns många toppar och dalar och det ebbar ut och in. En sak som jag är glad över är att vi skrev alla dessa låtar 2019, så vi hade ingen aning om hur 2020 skulle se ut, men det finns egentligen inte så många sorgliga låtar, eller om ens några. Det finns en låt som heter “Sad”, men den är inte riktigt sorglig.

MACIAS: En personlig favorit. Med tanke på att jag gick igenom ett uppbrott genom karantän, så bara känslan i låten träffar annorlunda. Men på det hela taget, som ett budskap, ger den verkligen resonans.

KLEIN: Är det? Det finns förresten 47 versioner av den låten. Vi landade på den bästa, men den låten var en sådan utmaning. Det här albumet är fullt av hopp, ljus och god energi. Det ska bara kännas som en stor fet varm filt.