The Lowdown: Lil Wayne har trotsat döden hela sitt liv. Vid 12 års ålder sköt han sig själv i bröstet i ett misslyckat självmordsförsök. Som han rappar på Tha Carter V-spåret “Let It All Work Out”, dock, “Gud kom till min sida och vi pratade om det/ Han sålde mig ett annat liv och han gjorde en profet”. Tre år senare anslöt han sig till Ca$h Money’s Hot Boys och exploderade på den framväxande rapscenen i New Orleans. Återigen skulle döden komma att håna Wayne som under hela sin karriär drabbades av flera sjukhusvistelser orsakade av anfall till följd av sin epilepsi. Trots sina hälsokvaliteter trivs Wayne.
(Köp: Biljetter till kommande Lil Wayne-shower)
Hans motståndskraftiga karriär, liksom hans hälsa, vägrar att ge upp. Wayne släpper nu sitt 13:e studioalbum (glöm inte hans 26 mixtapes) och sällar sig till en handfull rappare som kan skryta med relevant och meningsfull musik över fyra decennier. Hans 2020 års album, Funeral, är inte en signal om nederlag eller slutet på Weezys karriär. Istället är det ett vittnesbörd om hans pågående uppror mot döden. Tha block är fortfarande hett. Tha Carter andas fortfarande. Och även om Funeral ibland är lite av en blandad kompott är Weezys hängivenhet till sitt hantverk tydlig som alltid.
The Good: Albumets filmiska öppnare är lite bedräglig med sina elegiska pianoarpeggios och täckande stråkar. Sätt dig ner och lyssna på historien om mitt liv, tycks ouvertyren säga, när Wayne crescendos, flips flows och sjunger med en råhet som inte filtreras av sirapsliknande Auto-Tune. “Funeral” är en sång som skulle kunna användas i inledningen av ett Oscars-värdigt indie-drama, men det som följer är en actionfylld sommarblockbuster med lika delar Fast & Furious och NBA Finals.
På den följande låten, “Mahogany”, tar Wayne kontakt med den mångåriga samarbetspartnern Mannie Fresh och påminner oss om att Weezy inte behöver en hook för att locka in oss. Han skriver oändliga bars och behärskar varje aspekt av sin leverans. Hans halvslurriga textur gör att Wayne kan manipulera stavelser som ingen annan (“I’m a Libra, I weigh it out/ Hope the reaper don’t take me out/ I’m too eager to wait it out/ Stuck the heater in Satan’s mouth”). Hans flow är tillräckligt för att bära upp låtens rytmkänsla, men han låter ändå så bekvämt mysande inuti Mannies själfulla beat.
Wayne och Mannie kopplar ihop sig igen på “Piano Trap”, en låt som får dig att önska att de två skulle samarbeta för en hel skiva igen. När beatet byts ut och Wayne inte missar ett beat är kemin från 23 år tillsammans överväldigande uppenbar. Faktum är att några av Waynes bästa stunder på Funeral är när han lutar sig mot sina rötter i södern: det uppskruvade outro till “Mahogany”, den smittsamma New Orleans-bouncen på “Clap for Em” och till och med Waynes flirt med horrorcore på “Bastard (Satan’s Kid)” och “Get Outta My Head”.
Den sistnämnda, som innehåller den framlidne XXXTentacion, belyser Waynes vilja att utvecklas. Till skillnad från Eminem, som också gick in i sitt fjärde decennium för några veckor sedan, välkomnar Lil Wayne förändringar och låter de unga artister han inspirerat inspirera honom i sin tur. Han skriker tillsammans med X om de plågade rösterna som begår mordbrand i hans huvud. På “Dreams” tar han återigen intryck av Juice WRLD-generationen när han maniskt skriker om mardrömmar som äter upp hans sinne. Att lära sig av sina elever är ingen lätt uppgift. På Funeral visar Wayne dock att det bär frukt.
The Bad: Medan Wayne bevisar sin fortsatta relevans på Funeral är den 24 låtar långa tracklistan förvisso uppblåst. Wayne är inte främmande för långa album. Faktum är att Funeral är en minut kortare än Tha Carter III. Men de låtar som kan skippas och som bidrar till denna 76 minuter långa speltid kräver mycket mer tålamod.
Att lyssna på Weezys non-stop-bara barer är fantastiskt. Funeral skulle dock ha gynnats av en hook värdig “A Milli” eller “Lollipop” eller “6 Foot 7 Foot” då och då. De få gånger Wayne försöker sig på en pop crossover här känns helt malplacerade. Adam Levines “I don’t trust nobody”-refräng är känslolös och “If I die before I wake”-bönen i bryggan är helt apatisk. Lika malplacerad är The-Dreams inslag på “Sights and Silencers”, där romantiskt kuddprat och ett sammetslent Mike WiLL Made-It-beat skapar en hård sväng mellan den hedonistiska trappen i “I Don’t Sleep” och den blivande bångaren “Ball Hard”.
Funeral saknar det fokus som den förebådade i sin öppning. Att arbeta med 37 olika producenter över 24 låtar har den effekten. Medan vissa medarbetare briljerar (t.ex. Mannie Fresh eller R!O & Kamo) faller alltför många beats platt (t.ex. de ineffektiva trummorna i “Stop Playin with Me” eller kakofonin i “Wayne’s World”). Ändå hittar Wayne sätt att glänsa trots sina ojämna instrumentaler.
Domen: Funeral spelar mindre som ett album och mer som ett mixtape. För sin debut på det nya decenniet tar Wayne en “kasta allt mot väggen och se vad som fastnar”-strategi och träffar bara målet ungefär hälften av gångerna. Wayne är som bäst när han dyker ner i ett beat och visar upp sin tekniska skicklighet. Han har fortfarande oändliga punchlines för att pricka in sitt ansträngningslösa flöde. Han har fortfarande en tydlig vision och är medveten om sin plats i hiphopspelet. Wayne är dock ingen bra redaktör, och därför kan det bli utmattande att lyssna på Funeral ungefär efter halva tiden. Medan lyssnarna kan vara utmattade är Wayne dock långt ifrån det. Funeral är inte en slutpunkt eller en period i slutet av en framgångsrik karriär. Det är en ellips, en tanke som ska fortsätta nästa gång Weezy gästar studion.
Essential Tracks: “Funeral”, “Mahogany” och “Piano Trap”