Kliniska studier

Lysins exakta roll i förebyggande och behandling av utbrott av herpes labialis är okänd. Av sju randomiserade, dubbelblinda, placebokontrollerade studier som granskats visade sex att lysin var effektivt för att minska frekvensen av utbrott. Endast två av de sex studierna fann dock att lysin minskade svårighetsgraden eller varaktigheten av ett utbrott.

Den tidigaste studien som granskades genomfördes av Milman et al. 1978 för att fastställa lysins effektivitet när det gäller att minska varaktigheten och svårighetsgraden av lesioner hos patienter med återkommande herpes labialis. Vid screeningbesöket randomiserades patienterna till att få L-lysinmonohydroklorid eller placebo. Antalet patienter som tilldelades varje grupp rapporterades inte. Patienterna fick 11 tabletter på 500 mg tillsammans med ett frågeformulär för självrapportering av varaktighet och svårighetsgrad av lesioner. Patienterna instruerades att ta två tabletter vid symtomdebut och en tablett varje morgon och kväll därefter tills de 11 tabletterna var slut. De uppmanades också att registrera varaktigheten och svårighetsgraden av deras utbrott på frågeformuläret. Uppföljningsbesök skedde först när varje behandlingskur med 11 tabletter var avslutad. Vid varje uppföljningsbesök delades ett nytt paket med 11 tabletter och ett frågeformulär ut. Antalet besök fungerade som en surrogatmarkör för antalet utbrott som inträffade under den 48 veckor långa studieperioden.

Av de 198 patienter som accepterades för studiedeltagande exkluderades 79 eftersom de inte returnerade sitt första frågeformulär eller returnerade det ofullständigt. Information från de återstående 119 patienterna ingick i analysen. Det totala antalet patienter som använde de första 11 tabletterna (inledande behandling) var 53 och 51 i lysin- respektive placebogruppen. Det totala antalet behandlingar som behövdes i varje grupp var 97 (lysin) och 93 (placebo). Medianvärdet för det recidivfria intervallet var 57 och 53 dagar för lysin- respektive placebogrupperna. Ingen statistisk analys rapporterades, men studien visade ingen uppenbar skillnad i varaktighet eller svårighetsgrad av herpes labialis-utbrotten mellan lysinbehandling och placebo. I en andra studie utförd av samma författare undersöktes den eventuella profylaktiska effekten av lysin på utbrott av herpes labialis. Denna studie omfattade data från 65 patienter som initialt fick antingen L-lysinmonohydroklorid 500 mg (n = 31) eller placebo (n = 34) två gånger dagligen. Efter 12 veckor övergick patienterna utan avbrott till det alternativa medlet. Patienterna använde ett frågeformulär för att registrera utbrottens längd och förlopp. Sjuttionio patienter togs in i studien, men efter 14 (oförklarliga) avhopp och uteslutningar återstod 65 patienter för analys. En avsikts-till-behandling-analys genomfördes inte. Det fanns ingen skillnad i antalet återfall under lysinbehandling (91) och under placebobehandling (104) och ingen skillnad i frekvens eller svårighetsgrad av nya lesioner. Statistisk analys rapporterades inte. I en studie från 1984 fann man motstridiga resultat när det gäller effekten av långvarigt lysintillskott och minskning av arginin i kosten för att minska frekvensen av utbrott av herpes labialis. I studien undersöktes också förhållandet mellan lysin- och argininkoncentrationer i serum och frekvensen av lesioner. I denna crossover-studie jämfördes L-lysinmonohydroklorid 1000 mg/dag med placebo.

Grupp A (n = 15) fick lysin under de första sex månaderna, omedelbart följt av sex månader med placebo. Grupp B (n = 11) fick placebo följt av lysin. Under den första sexmånadersperioden fanns det ingen signifikant skillnad i antalet lesioner mellan de två grupperna (2,6 mot 2,8 lesioner per patient). Under den andra sexmånadersperioden hade dock lysinmottagarna betydligt färre nya lesioner än placebo-mottagarna (1,8 mot 2,9 lesioner per patient) (p < 0,05). Forskarna fann signifikant färre återfall när serumlysinkoncentrationen översteg 165 nmol/mL (24 µg/mL) (p < 0,05) men inte när koncentrationen var lägre än 165 nmol/mL.

McCune et al. rekryterade 47 immunkompetenta patienter med återkommande herpes labialis-utbrott till en studie för att fastställa effekten av oralt lysin för profylax. I studien jämfördes två doser lysin mot placebo i en crossover-studie, där patienterna randomiserades i fyra grupper. Grupp 1 (n = 11) fick L-lysinmonohydroklorid 1248 mg (fyra 312 mg tabletter) per dag i sex månader och därefter placebo i sex månader utan avbrott. Grupp 2 (n = 9) fick samma behandling med placebo först och sedan lysin. Grupp 3 (n = 11) fick lysin 624 mg (två 312 mg tabletter) per dag i sex månader och därefter placebo i sex månader. Grupp 4 (n = 10) fick samma behandling med placebo först och sedan lysin. Av de 47 patienter som deltog i studien drog sig 6 tillbaka (1 flyttade och 5 uteslöts på grund av bristande följsamhet). Ingen avsikts-till-behandling-analys utfördes. I denna studie fann man ingen signifikant skillnad mellan lysin och placebo för någon av doserna med avseende på läkningstid. Frekvensen av utbrott var dock signifikant lägre med lysin 1248 mg/dag (0,89 utbrott per patient per 24-veckorsperiod) än med placebo (1,56 utbrott) (p 0,05); lysin 624 mg/dag påverkade inte frekvensen (2,6 jämfört med 2,76 utbrott).

DiGiovanna och Blank studerade lysins förmåga att modifiera eller förhindra utbrott av herpes. Tjugo patienter tilldelades slumpmässigt att få lysin 400 mg eller identiska placebokapslar tre gånger dagligen. Patienterna instruerades att börja ta kapslarna i början av sitt första utbrott efter randomiseringen och att registrera antalet, svårighetsgraden och varaktigheten av utbrotten. De tillfrågades också om sin åsikt om effektiviteten hos de kapslar de fick. Studien kunde inte påvisa någon faktisk eller upplevd fördel av lysinbehandling.

En studie av Simon et al. visar att den lysindosering som DiGiovanna och Blank studerade kan ha varit för låg. I ett brev till redaktören föreslog Simon et al. en dosberoende effekt av lysin på återkomst av lesioner. Dessa författare randomiserade 31 patienter som diagnostiserats med herpes labialis eller genitalis till att få antingen 250- mg lysinhydrokloridkapslar (n = 16) eller mannitolkapslar (n = 15). Patienterna tog två kapslar två gånger om dagen i tre månader (1000 mg/dag). Arton av patienterna fortsatte sedan att ta en kapsel varje morgon och två varje kväll för totalt 750 mg per dag i ytterligare tre månader; de övriga 13 försökspersonerna drog sig ur av oförklarliga skäl. Lysingruppen hade färre återfall än vad som förutspåddes medan de tog 1000 mg/dag (17 återfall mot 42,6 förutspådda). Placebogruppen hade också färre återfall (26 återfall mot 33,0 förutspådda). Under den andra tremånadersperioden (750 mg/dag eller placebo) fanns det ingen signifikant skillnad mellan faktiska och förutspådda återfall (17 återfall mot 16,8 förutspådda i behandlingsgruppen och 16 återfall mot 21,8 förutspådda i placebogruppen). Den kliniska betydelsen av resultaten är oklar, eftersom denna lilla studie inte jämförde faktiska återfall med lysin mot faktiska återfall med placebo. Forskarna rapporterade inte heller sin metod för att förutsäga återfall.

Griffith och medarbetare genomförde en studie av L-lysinmonohydroklorid 1000 mg tre gånger dagligen för förebyggande och behandling av återkommande symtom på HSV-infektion (antingen genitala eller orofaciala herpeslesioner). Av de 136 försökspersoner som anmälde sig frivilligt exkluderades 22 eftersom de rapporterade färre än två utbrott under de sex månaderna före studien. De återstående 114 försökspersonerna randomiserades till att ta lysin 1000 mg tre gånger dagligen (n = 62) eller placebo (n = 52). Patienterna ombads att registrera antal, varaktighet och svårighetsgrad av utbrotten. Vid sex månader fanns fullständiga data tillgängliga för 34 lysinbehandlade patienter och 25 som fått placebo. Sju patienter uteslöts från lysingruppen på grund av samtidig användning av aciklovir. En intention-to-treat-analys utfördes inte. Antalet utbrott, jämfört med förväntningar baserade på patienternas erfarenheter från föregående år, var mindre i lysingruppen än i placebogruppen (p < 0,01). Läkningstiden förkortades med ett medelvärde ± S.D. på 2,3 ± 0,7 dagar i lysingruppen jämfört med 0,2 ± 0,6 dag med placebo (p < 0,1). Fler patienter i lysingruppen än i placebogruppen rapporterade att deras symtom var “mildare” (74 % jämfört med 28 %) (p < 0,01). I studien drogs slutsatsen att lysin verkade minska frekvensen, varaktigheten och svårighetsgraden av utbrotten.

Alla de randomiserade, dubbelblinda, placebokontrollerade studierna var små (21-119 patienter). Med tanke på att uppskattningsvis 90 % av den amerikanska befolkningen har ett eller flera utbrott av symtom relaterade till HSV-infektion vid fem års ålder bör större studier vara genomförbara och skulle ge mer användbar information. Den enda prövningen av betydande storlek var en okontrollerad fallstudie av patienter med förkylningssår, cancersår eller genital herpes. I studien delades ett frågeformulär och ospecificerade mängder lysin ut till 4 000 patienter med återkommande herpesutbrott när de besökte en läkare. Efter sex månaders lysintillskott ansåg 88 % av de 1534 patienter som returnerade frågeformuläret att kompletterande lysin var effektivt mot herpes.

De äldre studierna använde lägre doser lysin än de nyare studierna. De nyare studierna tenderar att stödja påståendet att lysin minskar frekvensen av utbrott, men de verkar inte stödja påståenden om varaktighet eller svårighetsgrad. De flesta studierna var små, utan att det nämns något om statistisk styrka. Vissa var inte dubbelblinda eller placebokontrollerade. Många rapporterade inte statistiska analyser. Några av de äldre rapporterna innehöll ingen information om studiens utformning, och några av försöken rapporterades som brev till redaktören.