När människorna först anlände till det som nu är Queensland, skulle de ha funnit landet bebott av massiva djur, bland annat goannas som var sex meter långa och kängururur som var dubbelt så långa som en människa.

Vi har studerat fossila ben från dessa djur under det senaste decenniet. Våra resultat, som idag publiceras i Nature Communications, kastar nytt ljus på mysteriet om vad som drev dessa urgamla megafauna till utrotning.

De första benen hittades av Barada Barna-folket i samband med undersökningar av kulturarvet på deras traditionella mark cirka 100 kilometer väster om Mackay, vid South Walker Creek Mine. Vår studie delar den första tillförlitliga glimten av de jättar som strövade runt i de australiska tropikerna för 40 000-60 000 år sedan.

Dessa megafauna var de största landdjur som levde i Australien sedan dinosauriernas tid. Att förstå den ekologiska roll de spelade och den miljöpåverkan som förlusten av dem har haft är fortfarande deras mest värdefulla outtalade historia.

Medans megafaunan levde vid South Walker Creek hade människor anlänt till kontinenten och spred sig över den. Vår studie tillför nya bevis till den pågående debatten om megafaunans utdöende, men understryker framför allt hur mycket som återstår att lära av fossilregistret.

Megafaunans välkomstfest

Vi grävde ut fossiler från fyra platser och gjorde detaljerade studier av själva platserna för att ta reda på fossilens ålder och förstå hur miljön såg ut förr i tiden.

Våra fynd ger oss en uppfattning om hur megafaunans liv såg ut på den tropiska australiska savannen under en period på cirka 20 000 år, från cirka 60 000 till 40 000 år sedan. Under denna tid skilde sig den nordliga megafaunan från den sydliga megafaunan.

Vi har hittat minst 13 utdöda arter hittills vid South Walker Creek, med megareptiler som främsta rovdjur och megadäggdjur som byten. Många av de upptäckta arterna är sannolikt nya arter eller nordliga varianter av sina sydliga motsvarigheter.

Vissa, som de utdöda krokodilerna, ansågs ha dött ut långt innan människan fanns på plats. Nu vet vi dock att de överlevde på åtminstone en plats för 60 000-40 000 år sedan.

Föreställ dig att för första gången få syn på en sex meter lång goanna och dess släkting i Komodovarans storlek, eller att stöta på en landlevande krokodil och dess plåtpansrade vattenkusin. Däggdjuren var lika bisarra, bland annat en gigantisk wombat med bocktänder, ett märkligt pungdjur av typen “björndöd” samt enorma kängururur och wallabies.

En jättekänguru som ännu inte fått sitt namn är den största som någonsin hittats. Med en uppskattad massa på 274 kg slår den den tidigare utmanaren, den goliatformade kortskäggiga kängurun Procoptodon goliah.

Den största av alla däggdjur var den tre ton tunga pungdjuret Diprotodon, och den dödligaste var det pungdjuret Thylacoleo. Vid sidan av dessa jättar levde andra megafaunaarter som fortfarande lever kvar idag: emu, röd känguru och saltvattenkrokodil.

Whodunnit? Bevisen pekar på miljöförändringar

Varför dog dessa megafaunaarter ut? Det har hävdats att utrotningarna berodde på överdriven jakt från människor, och att de inträffade strax efter det att människor anlände till Australien.

Denna teori stöds dock inte av vår upptäckt att en varierad samling av dessa urgamla jättar fortfarande överlevde för 40 000 år sedan, efter att människorna hade spridit sig över kontinenten.

Den tropiska megafaunans utdöende inträffade någon gång efter att vår yngsta fossilplats bildats, för cirka 40 000 år sedan. Tidsramen för deras försvinnande sammanföll med ihållande regionala förändringar av tillgängligt vatten och vegetation samt ökad brandfrekvens. Denna kombination av faktorer kan ha varit dödlig för de jättelika land- och vattenlevande arterna.

Debatten om megafaunans utdöende kommer utan tvekan att fortsätta i många år framöver. Nya upptäckter kommer att täppa till de viktigaste luckorna i dokumentationen. Luckorna i den norra delen av kontinenten är de största som återstår att fylla.

Med en överlappning mellan människor och megafauna på cirka 15 000-20 000 år uppstår nya frågor om samboende. Hur levde människorna med dessa jättar under en period av så drastiska miljöförändringar?

Hur mycket mer förändring tål Australien?

Stora miljöförändringar och utdöenden är inte en ovanlig del av vårt geologiska förflutna, men den här gången är det personligt; det involverar oss. Under hela pleistocen (den tid som avslutades med den senaste istiden) har Australien genomgått stora klimat- och miljöförändringar.

I samma avrinningsområde som dessa nya megafaunaplatser visar en studie hur stora klimatförändringar som började för cirka 280 000 år sedan orsakade försvinnandet av en mångsidig regnskogsfauna. Detta satte igång en sekvens av förändringar i ekosystemet som kulminerade i förlusten av megafaunan vid South Walker Creek för cirka 40 000 år sedan.

Det är fortfarande oklart vilken inverkan dessa långsiktiga miljöförändringar och förlusten av megafaunan hade på de arter som överlevde.

Denna långsiktiga trend av utdöenden har nu fått en spark framåt av de stora miljöförändringar som människan skapat och som fortsätter än idag. I början av 2000-talet har vi i Australien sett en ökning av översvämningar, torka och buskbränder, och vi förväntar oss att dessa ökningar kommer att fortsätta.

Fossilregistret ger oss ett fönster in i vårt förflutna som kan hjälpa oss att förstå vår nutid. Som vår studie visar tar dramatiska miljöförändringar hårt betalt för arters överlevnad, särskilt för dem som befinner sig högst upp i näringskedjan. Kommer vi att lyssna på varningarna från det förflutna eller drabbas av konsekvenserna?