MBD beror ofta på dålig näringshantering och/eller dåliga uppfödningsmetoder (otillräcklig UV-B- och värmetillförsel) och kan helt och hållet förebyggas. Om det inte kontrolleras kan det i allvarliga fall leda till döden. I samtliga fall orsakas tillståndet antingen av otillräckligt eller för mycket vitamin D3, kalcium och fosfor i kosten och/eller olämpliga nivåer av bisköldkörtelhormon eller kalcitoninutsöndring på grund av dåligt fungerande sköldkörtel eller bisköldkörtel, eller otillräcklig exponering för UV-B. Det finns ett komplext förhållande mellan vitamin D3, UV-B-ljus, kalcium och fosfor i kroppen som alla är nödvändiga för kalciumhomeostas och förebyggande av MBD.
– Kalciumhomeostas
Kalcium är en essentiell jon i kroppen som är ansvarig för ett stort antal viktiga fysiologiska processer. Kalciumkoncentrationerna upprätthålls av njurarna, tarmkanalen och benen. Vitamin D3 underlättar absorptionen av kalcium från tarmarna och är också ansvarig för förmedlingen av resorptionen av kalcium från skelettet. Ben utgör en stor reservoar för kalciumlagring och innehåller 99 % av kalciumet i kroppen. Den andra 1 % är plasmakalcium som är det kalcium som finns fritt i blodet. Kroppen strävar efter att upprätthålla en viss nivå av plasmakalcium i blodet så att kalciumet omedelbart kan användas för viktiga fysiologiska processer.
När nivåerna av plasmakalcium sjunker utsöndrar bisköldkörteln ett hormon som kallas parathormon (PTH) som stimulerar njurarna att tillverka ett enzym som är viktigt för syntesen av vitamin D3, vilket förbättrar kalciumabsorptionen från tarmen och minskar fosfatkoncentrationerna för att förhindra hypokalcemi (kalciumbrist). Ett annat hormon som kallas kalcitonin (CT) produceras av sköldkörteln och har motsatta effekter till PTH genom att förhindra att kalcium resorberas från benet till blodomloppet för att förhindra hyperkalcemi (kalciumöverskott).
När fodret har för stor eller för liten kalciummängd under en lång tidsperiod kan det överträffa djurens förmåga att bibehålla en korrekt kalciumhomeostas, vilket resulterar i MBD.
– Jämvikt mellan kalcium och fosfor
Förutom att tillhandahålla lämpliga nivåer av kalcium i reptilernas foder måste man också notera att fosfor är ett lika viktigt mineral som kan påverka biotillgängligheten av kalcium. Även om djuret får tillräckligt med kalcium i sin diet kan djuret ändå utveckla kalciumbrist om det utfodras med för stora mängder fosfor. Anledningen till detta är att fosfor binder sig till fritt kalcium och bildar ett olösligt salt som deponeras i kroppens förkalkade vävnader, vilket minskar nivåerna av användbart kalcium. Det är viktigt att ta hänsyn till samspelet mellan mineralerna i kosten för att förhindra att kalciumbrist uppstår oavsiktligt genom utfodring med fosfor i större mängder än vad som krävs för normal tillväxt. Förhållandet Ca:P för reptiler anges ofta till 2:1. Om detta förhållande skulle förändras genom över- eller otillräcklig tillförsel av fosfor i förhållande till kalcium, skulle kroppen reagera i ett försök att återupprätta detta fasta förhållande. Till exempel skulle för stora mängder fosfor leda till att kalcium avlägsnas från blodplasman och förkalkade vävnader (särskilt ben) för att bibehålla det korrekta förhållandet mellan de två mineralerna, oberoende av den totala mängden kalcium som konsumeras. När en betydande obalans mellan kalcium och fosfor uppstår aktiveras bisköldkörteln, vilket leder till att kalcium som lagrats i skelettet avlägsnas, vilket resulterar i ökade nivåer i blodplasman som slutligen förloras i urinen, vilket framkallar MBD. Kalcium och fosfor är mycket viktiga mineraler i reptilers näring, men många fångdrifter är fortfarande inte tillräckligt balanserade för att uppnå optimal tillväxt och ett friskt skelett.
Kalciumbrist och kalciumöverskott kan uppstå av flera olika anledningar, t.ex. innehåller vissa livsmedel oxalater som binder sig till kalcium i kosten och förhindrar att kalciumet tas upp av tarmen. Dessa livsmedel inkluderar: spenat, kål, ärtor, potatis och rödbetor som ibland utfodras till växtätande och allätande arter av reptiler i för stora mängder. Dessutom innehåller andra livsmedel mycket lite kalcium, t.ex. selleri, gurka och sallad, och bör därför utfodras sparsamt till växtätande reptiler. När det gäller köttätande reptiler har foderinsekter i allmänhet en mycket låg kalciumhalt och en hög fosforhalt. Därför måste man komplettera och “fylla tarmen” med levande bytesdjur. Utfodring med kött utan ben har också bidragit till näringsmässiga obalanser. För höga fosfornivåer kan vara ett problem eftersom de orsakar bildandet av olösligt kalciumfosfat som minskar nivåerna av användbart kalcium.
Det finns ett stort fokus på att otillräckligt kalcium orsakar problem, men det är viktigt att vara medveten om att ett överskott också kan skapa sina egna problem. Överskott av kalcium kan leda till bildning av njursten som kan framkalla illamående och illamående tillsammans med buksmärtor och begynnande njurhypertension, även akut pankreatit, muskelsvaghet, trötthet och hjärtsjukdomar. Orsakerna är bl.a. hypertyreoidism och hyperparatyreoidism som leder till överaktivering av vitamin D3 och överdriven absorption av kalcium via mag- och tarmkanalen samt överdriven benresorption och maligniteter som orsakar överdriven utsöndring av PTH.
– Vitamin D3 och ultraviolett belysning
Vitamin D3 kan erhållas antingen genom kosten eller produceras i huden efter exponering för ultraviolett belysning. En kemisk förening som kallas provitamin D3 genomgår en fotokemisk omvandling i huden som initieras av UV-B till pre-vitamin D3, som sedan termiskt isomeriseras till vitamin D3. Oavsett om D3-vitaminet kommer från huden eller mag-tarmkanalen förblir det biologiskt inaktivt tills det omvandlas genom två biokemiska förändringar som äger rum i levern och sedan i njurarna. Det är viktigt att notera att en rad artspecifika strategier används för att få tillräckliga mängder D3 för kalciumhomeostas. Dålig njur- eller leverfunktion kan störa denna process, vilket i slutändan leder till kalciumbrist.
Reptiler lever i många olika nischer och har utvecklat en rad olika anpassningar för att få tag på D3-vitamin, antingen från kosten eller från UV-B. Många arter kan vara helt beroende av fotobiosyntes för att få tillräckliga nivåer av vitamin D3, vissa är beroende av kostkällor och andra av en kombination. Omvänt kan vissa arter knappt behöva D3-vitamin för att fungera optimalt.
Många vanliga reptiler kommer från regioner med hög UV-B-strålning de flesta dagar på året och skulle ha utvecklat mekanismer för att dra nytta av detta, oavsett om de av naturliga skäl är dag- eller nattaktiva, särskilt om det är ont om D3-vitaminkällor i födan. Den gröna leguanen (Iguana iguana) är till exempel en sådan art som saknar förmåga att syntetisera D3-vitamin i kroppen från födokällor. Detta beror på att dess naturliga föda till stor del består av växtlighet som visserligen innehåller mycket D2-vitamin, men som vanligtvis inte hydroxyleras till en användbar form. Av denna anledning krävs UV-B-ljus för att djuret ska kunna metabolisera kalcium på ett korrekt sätt. Oralt tillskott av D3 är kanske inte alltid tillräckligt för att förebygga MBD.
Det antas ofta bland reptilskötare att endast dagaktiva arter behöver exponeras för UV-B-ljus. Nattliga arter verkar dock ha en känsligare mekanism för fotobiosyntes av D3 på grund av deras begränsade exponeringstid. Detta underlättas av evolutionen med tunnare hud och minskad pigmentering som gör att större mängder UV-B kan absorberas. I olika studier som jämförde effekten av UV-B på D3-syntesen hos nattliga och dagaktiva reptiler visade sig arter som naturligt utsätts för mindre UV-B (dvs. nattliga eller krepuskulära arter) ha den största omvandlingshastigheten, medan de arter som naturligt utsätts för mest solljus (dvs. dagaktiva arter) visade sig ha den långsammaste omvandlingshastigheten, vilket innebär att nattliga arter kan dra nytta av även en mycket låg nivå av exponering för UV-B-ljus. Det måste noteras att långvarig exponering för intensiva nivåer av UV-B kan vara potentiellt skadlig med risk för cancer och skador på hornhinnan eller näthinnan. Reptiler kommer dock att balansera sin förmåga att fotosyntetisera D3 med undvikandet av UV-B-skador. Intressant nog har vissa ödlearter (bl.a. F. pardalis) UV-B-känsliga näthinnor som gör att de kan skilja mellan områden med hög och låg UV-intensitet. Olika arter kräver olika intensitet av UV-strålning beroende på deras naturliga miljö, t.ex. skulle kameleon som lever i en skogsmiljö utsättas för en diffus nivå av UV-strålning på grund av den ökade täckningen från lövverket, medan en skäggig drake skulle utsättas för mer intensiva nivåer av UV-strålning om den lever i en mer gles, torr och ökenartad miljö.
– Betydelsen av korrekt uppvärmning
Miljötemperaturen är en av de viktigaste faktorerna att ta hänsyn till när reptiler inhyses, eftersom den har en direkt påverkan på hastigheten av alla fysiologiska processer. Värme är avgörande för en adekvat matsmältning och utnyttjande av näringsämnen i kosten samt för produktionen av vitamin D3, eftersom hudtemperaturen är avgörande för D-vitaminbiosyntesen. Previtamin D3 genomgår en temperaturkänslig isomerisering i huden för att producera vitamin D3. Det är därför viktigt att ge reptiler lämplig uppvärmning för att förebygga MBD. Eftersom reptiler är ektotermiska måste de ta sig i sängen för att bibehålla rätt kroppstemperatur. Reptilerna måste få tillgång till sin optimala temperaturzon (POTZ) så att de kan bibehålla sin önskade kroppstemperatur (PBT). POTZ gör det möjligt för enzymer som är viktiga för matsmältningen och andra metaboliska processer att fungera optimalt. POTZ kan ändras beroende på tid på dygnet och säsong, vilket innebär att en förändring av temperaturgradienten för en reptil i fångenskap kan behöva variera i takt med de naturliga temperaturförändringarna för att djuret ska fungera optimalt. Uppvärmningsanordningar måste vara termostatstyrda och övervakas med hjälp av en digital termometer (helst en på den kalla sidan och en på den varma sidan så att temperaturgradienten kan övervakas och justeras vid behov).
Det finns två huvudsakliga former av uppvärmning i fångenskap, nämligen uppvärmning med hjälp av en undervattensvärmare (UTH) och en överliggande lampa. Olika arter kommer att ha sin egen strategi för att få värme från sin omgivning beroende på deras naturliga geografiska läge och normala vakna timmar. Heliothermer är djur som huvudsakligen absorberar värme uppifrån (solen eller en värmelampa) medan thigmothermer är djur som huvudsakligen absorberar värme från uppvärmda ytor (direkt från marken, stenar eller andra föremål som värms upp av solen eller en UTH). Det bör noteras att det i praktiken sällan är så lätt att indela djuren i den ena eller andra gruppen och att de ofta använder en kombination av båda strategierna i varierande grad. Det kan därför vara fördelaktigt att tillhandahålla båda formerna av värme i ett tillräckligt stort hägn, beroende på arten.
– Tillräckligt utrymme och betydelsen av tillräcklig rörlighet
Nej bara är lämplig näring viktig för att främja en korrekt benbildning (och därmed förebygga MBD), den grad av rörlighet som ett djur har möjlighet att uttrycka kan också påverka benbildningen. Detta beror på det faktum att ben ständigt byggs om och genomgår en kontinuerlig process av resorption och deponering som svar på fysiologiska behov. När benet utsätts för större mekaniska påfrestningar genom en högre aktivitetsnivå ökar benavlagringen som svar på detta, vilket gör att benen blir starkare. Personer som är mer stillasittande, dvs. de som inte har tillräckliga möjligheter att motionera, kommer att uppleva en minskning av benmassan, vilket gör att de är mer benägna att drabbas av frakturer. Reptiler är av naturen begränsade i hur mycket aktivitet de kan utöva på grund av sin ektotermiska natur. Reptilernas ämnesomsättning är mycket långsammare än däggdjurens och därför måste de spara energi. Detta betyder dock inte att reptiler inte behöver tillräckligt med utrymme för att röra sig och motionera, och det bör dessutom noteras att aktivitetsnivån varierar mellan olika arter. Vissa arter har t.ex. en stillasittande och avvaktande inställning till jakt och äter opportunistiskt för att anstränga sig så lite som möjligt, medan andra arter jagar aktivt. Olämplig inhysning och utfodring kan leda till fetma och fettleversyndrom, vilket kan påverka produktionen av vitamin D3 och upptaget av kalcium. Vissa reptiler hålls i höljen som begränsar rörligheten, t.ex. i RUBs (Really Useful Boxes). Vivarium ger också endast ett begränsat antal aktiviteter, vilket i allmänhet innebär att djuret endast kan röra sig på några få vanliga vägar, eftersom dessa utrymmen är långa men i allmänhet inte breda. Därför måste hägnet vara anpassat till reptilens hela fysiska behov och underlätta alla typer av naturliga rörelser, t.ex. behöver arter som lever i träd klättrapparater för att bibehålla en normal fysiologisk hälsa.