Kommentar av LaQuita Phillips

Jag trodde aldrig att jag skulle bli hemlös. Vi växte upp och levde typ i fattigdom, men vi hade alltid mat och ett hus att bo i. När jag befann mig på gränsen till hemlöshet gick jag till en av bostadsförmedlingarna i staden, där min mamma arbetar, för att få hjälp med att betala hyran. Jag var dock tvungen att tillbringa minst en natt på ett härbärge innan de kunde arbeta med mig, och det var så jag hamnade på Norma Herr Women’s Shelter. När jag först anlände till härbärget visste jag att det skulle bli en hemsk upplevelse på grund av den deprimerande mossiga lukten som svävar i hela byggnaden. När jag först kom dit gav min socialarbetare mig lite information om vad jag skulle göra efter att jag kom ut från härbärget med bostadsorganisationen för att få en bostad, men ingen information om hur jag skulle överleva på härbärget.

Jag satt i cafeterian ett tag och bara observerade människorna runt omkring mig och sedan gick de och serverade maten, men det var hårda kakor med varmkorv och blött bröd. Jag tillbringade en tid i fängelse och maten påminde mig om den florescerande sås och stenhårda kex som jag åt till frukost i fängelset. Det var inte bara maten som påminde mig om fängelset, utan också den ständiga känslan av rädsla för att någon skulle stjäla mina saker eller hoppa på mig när som helst. Jag började långsamt inse hur mycket värre andra människor hade det bara genom att tjuvlyssna på samtal om hur folk tjänade pengar och hur länge de hade suttit på härbärget.

Jag blev till slut vän med en liten gammal till synes mentalt handikappad kvinna och vi bara pratade och helt plötsligt hamnade de här två damerna i slagsmål och det slutade med att den ena kvinnan fick huvudet sönderslaget. Personalen kom ut och sa till kvinnan med det blödande huvudet att det inte var något fel på henne och att hon bara skulle resa sig upp. De sa till henne att det var hennes fel att hon hade sagt emot de andra kvinnorna. Jag vet fortfarande inte om hon hamnade på sjukhus eller om hon bara fick ta hand om det blödande huvudet. Min vän berättade att det var vanligt här.

Min vän tog med mig på en rundtur i byggnaden så att jag kunde få en överblick och räkna ut hur jag skulle överleva för natten. Jag gick till källaren och den påminde mig om den arena som alla sov i efter orkanen Catrina och luktade bara värre än på övervåningen. Jag gick till badrummet, ett av badrummen fungerade inte och såg ut som om det hade översvämmats och taket höll på att falla in och folk använde droger på toaletten. Nästa var inte mycket bättre med vad jag hoppas var läppstiftsfläckar på handfatet och hår och skräp samlades i avloppet mitt på golvet.

Jag kom ut och visste att jag inte kunde göra en dag till av detta. Jag hade fortfarande inte ätit än så jag gick till korvkiosken och fick en korv med min nya vän och det slutade med att jag åt den på trappan framför skyddsrummet i regnet eftersom man inte får ta med sig mat in i skyddsrummet

Jag blev äntligen redo att gå till sängs och efter en lång resa för att få en säng sov jag med alla mina ägodelar på kroppen så att ingen skulle stjäla mina saker. De hade skåp som man kunde förvara sina saker i men om man inte hade ett lås så var det att gilla att ge bort sina saker. Jag sov i ett rum med tre andra kvinnor. En gravid kvinna på golvet och en annan mycket skrämmande kvinna på våningssängen under mig. Kvinnorna som tidigare hade slagit in huvudet på en kvinna och hennes vänner var på sin egen våning och spelade musik och spelade upp som om de var i sitt eget hus. Under hela denna upplevelse fanns det väldigt lite interaktion mellan de anställda, som skulle hålla oss säkra, och kvinnorna på härbärget.

Turligtvis behövde jag bara tillbringa en natt på Norma Herr och hade en mycket trevligare upplevelse med bostadsförmedlingen. De satte upp en prisklass som skulle fungera för mig och efter att ha fyllt i lite pappersarbete hittade jag en bostad inom två veckor. De gjorde inspektioner av huset innan man flyttade in och påpekade saker som man inte skulle märka, t.ex. ett sprucket trappsteg, och fick allt i ordning innan man flyttade in. De fortsatte att arbeta med mig under de första fyra månaderna och höll kontakten med mig för att se till att jag fortfarande arbetade och höll mig på rätt spår för att se till att jag kunde bo kvar i huset när deras tid med mig var slut. Jag har jobbat på McDonald’s och det ger pengar, men det räcker inte för att försörja mig och min son. De försökte ta bort mig från matkupongerna men människorna på bostadsförmedlingen tog faktiskt hand om mig och fick mig tillbaka till matkupongerna på något sätt. Jag har bott hemma hos mig själv det senaste året och jag vill aldrig gå tillbaka till det härbärget igen.

Om jag kunde ge ett råd till Norma Herr är att skaffa några nya anställda som faktiskt bryr sig om människorna där och låt inte folk misshandla alla. Och jobba på maten, för den är oätlig.