När Neil Armstrong och Buzz Aldrin återvände från månen innehöll deras last nästan femtio kilo sten och jord, som packades i en aluminiumlåda med förseglingar utformade för att bibehålla månytans lågtrycksmiljö. Men på Johnson Space Center i Houston upptäckte forskare att förseglingarna hade förstörts av måndamm.
Måndamm är fint, som ett pulver, men det skär som glas. Det bildas när meteoriter kraschar på månens yta och värmer och pulveriserar stenar och smuts, som innehåller kiseldioxid och metaller som järn. Eftersom det inte finns någon vind eller vatten för att släta ut ojämna kanter är de små kornen vassa och spetsiga och fastnar på nästan allt.
“Månstoftets invasiva natur utgör en mer utmanande teknisk designfråga, liksom ett hälsoproblem för bosättare, än vad strålning gör”, skrev Harrison (Jack) Schmitt, astronaut från Apollo 17, i sin bok från 2006, “Return to the Moon”. Dammet besudlade rymddräkterna och åt bort lager av månstövlar. Under de sex Apollo-uppdragen var det inte en enda stenlåda som behöll sin vakuumförsegling. Dammet följde också astronauterna tillbaka till sina skepp. Enligt Schmitt luktade det som krut och gjorde det svårt att andas. Ingen vet exakt vad de mikroskopiska partiklarna gör med människans lungor.
Dammet täcker inte bara månens yta, utan flyter också upp till sextio mil ovanför den – som en del av dess exosfär, där partiklarna är bundna till månen av gravitationen, men är så sparsamma att de sällan kolliderar. På 1960-talet filmade Surveyor-sonderna ett glödande moln som svävade strax ovanför månens yta under soluppgången. Senare registrerade Apollo 17-astronauten Gene Cernan, medan han kretsade runt månen, ett liknande fenomen vid den skarpa linje där månens dag och natt möts, den så kallade terminatorn. Cernan skissade en serie bilder som illustrerade det föränderliga stoftlandskapet; strömmar av partiklar hoppade upp från marken och svävade, och det resulterande molnet kom i skarpare fokus när astronauternas omloppsbana närmade sig dagsljuset. Eftersom det inte finns någon vind som bildar och upprätthåller molnen är deras ursprung något av ett mysterium. Man antar att de är gjorda av damm, men ingen förstår helt och hållet hur eller varför de gör sin sak.
Det är möjligt att det bildas ett elektriskt fält vid terminatorlinjen – där solljus och skugga möts – som kan slå upp dammpartiklar i luften. Mihály Horányi, fysiker vid University of Colorado i Boulder, har visat att måndamm faktiskt kan reagera på sådana elektriska fält. Men han misstänker att mekanismen inte är tillräckligt stark för att skapa och upprätthålla de mystiska, glödande molnen.
Data från ett nytt uppdrag bör hjälpa forskarna att hitta en bättre förklaring. Även om det har gått årtionden sedan amerikanska astronauter och rovers utforskade månen, är måndamm återigen av intresse, med internationella och kommersiella rymdprogram som tillkännagivit ett antal potentiella robotar och mänskliga månskjutningar. I september sköt NASA upp en liten sond, Lunar Atmosphere and Dust Environment Explorer, eller LADEE, för att under de närmaste månaderna analysera det damm och de molekyler som omger jordens enda naturliga satellit.
Sonden är ungefär lika stor som en liten bil och är omsluten av solpaneler. På toppen av dess nos finns tre boxformade instrument: en dammräknare som delvis utformats av Horányi och två kemiska detektorer för att identifiera molekyler som helium och natrium. Från sidan sticker Lunar Laser Communication Demonstration ut, som skickar data, t.ex. antalet stora och små partiklar och deras positioner, tillbaka till jorden med hjälp av en laserstråle. Den slog nyligen rekord för den snabbaste kommunikationen mellan NASA och månen genom att överföra data nästan tvåhundrafyrtio tusen mil i en hastighet av sexhundratjugotvå megabit per sekund, eller ungefär sjuttioen gånger hastigheten för en genomsnittlig bredbandsanslutning i Förenta staterna.
Det tvåhundraåttio miljoner dollar dyra uppdraget är vältajmat, eftersom LADEE:s detektorer kommer att få en relativt opåverkad bild av stofttätheten och månens kemiska profil, före den förväntade trafiken: Kina, Indien, Japan och Ryssland har tillkännagivit planer på att skicka upp månsonder och rovers under de kommande åren. Googles Lunar X-pris utmanar ingenjörer att bygga en obemannad farkost med kameror som kan landa på månen och sända “mooncasts” tillbaka till jorden senast 2015. Golden Spike Company, ett annat nystartat rymdföretag, har ambitioner om bemannade uppdrag under det närmaste decenniet.
När LADEE:s uppdrag är avslutat om några månader kommer sonden att ansluta sig till den spärreld av femton ton kosmiskt material som faller ner på månen varje dag, vilket skapar ett eget moln av måndamm, precis när den sänder de sista uppgifterna tillbaka till jorden.
Kate Greene är författare och har nyligen deltagit i ett fyra månader långt simulerat Marsuppdrag kallat HI-SEAS. Hon bor i San Francisco.
Foto av SSPL/Getty.