Mål: Att undersöka den naturliga känsligheten för 69 antimikrobiella medel hos 107 Enterobacterstammar bestående av E. amnigenus (n = 18), E. cancerogenus (n = 26), E. gergoviae (n = 28) och E. sakazakii (n = 35).

Metoder: Minimala hämmande koncentrationer (MIC) bestämdes med ett mikrodilutionsförfarande i Isosensitest-buljong och katjonjusterad Mueller-Hinton-buljong.

Resultat: Alla arter var naturligt känsliga eller intermediärt känsliga för tetracykliner, aminoglykosider, många beta-laktamer (acylureidopenicilliner, ticarcillin, ampicillin/sulbactam, flera cefalosporiner, karbapenemer, aztreonam), kinoloner, antifolater, kloramfenikol och nitrofurantoin. Naturlig resistens konstaterades mot penicillin G, oxacillin, flera makrolider, lincosamider, streptograminer, glykopeptider, rifampicin och fusidinsyra. Artrelaterade skillnader i naturlig känslighet konstaterades för vissa beta-laktamer, azitromycin och fosfomycin. Medan E. gergoviae var den mest mottagliga arten för azitromycin var E. cancerogenus mest mottaglig för fosfomycin och var den enda art som uppvisade naturlig resistens mot amoxicillin, amoxicillin/clavulansyra, cefaklor, cefazolin, loracarbef och cefoxitin. Det fanns endast små medelberoende skillnader i känslighet för de flesta antibiotika.

Slutsatser: Denna studie upprättar en databas om den naturliga känsligheten hos nyligen etablerade Enterobacter-arter för ett brett spektrum av antibiotika, som kan användas för validering av rutinmässiga känslighetstesteresultat. Beta-laktamkänslighetsmönster indikerar uttryck av artspecifika beta-laktamaser som uttrycks på höga eller låga nivåer hos alla arter utom E. sakazakii.